Det är mycket snack om utseende och utseende-fixering. Framförallt när det gäller tjejer. Folk tycker att det är så oerhört orättvist att en snygg tjej lättare får jobb än en ful tjej. I allvarliga tv- program visar man den hemska sanningen, att en superfixad blond brutta får passera spärren i tunnelbanan alldeles gratis, medan den gråa lilla musen snällt måste betala. Usch vad fuskigt va?! Det är ju för jävligt! På krogen får den gråa lilla musen ingen uppmärksamhet alls, medan det blonda bombnedslaget proppad med löshår och lösfransar och massor av härligt läppglans minsann får massor, av både killar och tjejer. Skandal!
Jag säger som Ledin - "gilla läget". Att vara snygg är ofta fördelaktigt och det är just därför vissa av oss lägger ner massor av energi, tid och pengar på att bli just snygga. Det är viktigt. Inte nog med att du får åka tunnelbana gratis, du blir bemött på ett positivt sätt, du känner dig bra, ja kanske bäst. Och vem vill inte känna sig bäst ibland?

Nu är det ju faktiskt inte så att mänskligheten är uppdelad i fula och snygga. Att vara snygg är inget man antingen är eller inte är - snygg är något man blir om man väljer att jobba hårt för saken.
Skönhet har egentligen inte med gener att göra. Att vara snygg är en konst. Det är en talang man odlar. Vissa har talangen från början och andra måste jobba för att uppnå den. Man satsar, precis som man satsar på en fet utbildning eller tränar fotboll fem dagar i veckan. Många tror visst att vissa bara går omkring och ÄR snygga, bara sådär. Men tro mig, så är inte fallet.

Inspelningen av "Fling" drog igång för en tid sedan och jag har aldrig varit med om ett så tufft tempo. Jag hinner inte äta, knappt gå på toaletten och den sköna vilstolen som de så snällt ställt in i min loge är fortfarande oanvänd. Mitt i inspelningskaoset med manuskort hit och dit, producenten som gapar i ena örat, en studioman som gapar i det andra och en coach som också gapar, alla tre om olika saker samtidigt förstås, ska ett par tighta byxor i bebisstorlek på, håret topperas, mer kajal läggas INNE i ögat som kliar av frans- klistret, nagellacket bytas och som pricken över i måste fötterna som redan är svettiga och svullna, ner i ett par skyhöga klackisar som är motsatsen till foträta. Inte fan är det bekvämt och inte fan är det den optimala omständigheten för att läsa in ett manus. Men shit, vad jag blir snygg! Och då, när jag ser resultatet i spegeln efter allt slit, får jag både kraft och energi att gå ut och göra det jag OCKSÅ är bra på, nämligen att göra TV.

Snygghetens svaghet är nämligen att den nästan alltid måste kombineras med någon annan talang. Det är i kombinationen med andra saker som ens snygghet verkligen blir vinnande. Snygghet kan användas i alla möjliga sammanhang i alla möjliga situationer - det är dess styrka. Och snyggheten kan vara livet ut. Också när man blir äldre, även om det då tar lite längre tid att arrangera. Det är sällan bekvämt att vara snygg. Det krävs dessutom mycket för att bli det och ännu mer för att sedan upprätthålla sin snygghet. Men det kan vara värt det, för snygghet lönar sig och den är värd varenda avundsjuk blick. Och om man verkligen satsar, är snygghet något som man kan lära sig. Av mig, ha ha.