Ibland när man går in i ett nytt projekt tar det inte många veckor förrän man stannar upp och tänker: "Vad hände egentligen här?". Eller än värre, att någon med huvudet på skaft undrar samma sak - om en själv. Så för er, och för mig, storyn om varför jag ännu inte tänkt så om chefsjobbet på Stureplan.

Hösten 2001.
Tom Davidson, som jag hade lärt känna när vi -bägge harvade kring i dåtidens dotcomyra och vars story ni kan läsa på annat håll i detta jubileumsnummer, hade varit i kontakt med nattklubben Köket och planerade att med sin glamourösa sajt, Yosthlm (numera Stureplan.se), stå bakom en nysatsning av nattklubben. Där jag tydligen skulle ingå som DJ två till tre kvällar i veckan.

Det lät för konstigt för att tacka nej till - mina dj-kunskaper sträckte sig till blandbandsmixar på nittiotalet. Där mötte jag Jonas Hultman. En kille som tagit sabbatsår från sina forskardrömmar efter att hans geniala idé om en pommes frites-maskin som skulle stå i Stockholms tunnelbanestationer gått i stöpet. Istället hamnade han i en kreativ roll som hovmästare. Med kreativ menar jag att han målade nakenporträtt på sin dåvarande flickvän och hängde upp över matborden. Tavlan var fyra meter bred och inte speciellt blyg.

I denna storsatsning plockades det även in en liten pikant herre som nyligen hade döpts till Olivier de Paris - av just ovan nämnda Tom Davidson (Tom står även bakom det smått genialiska smeknamnet Don Tomaso). Olivier är den enda människan jag stött på som lyckats få sparken från samma arbetsplats i tre olika roller på lika många månader. Men ingen verkade speciellt ledsen över det. Allra minst Olivier själv. Med ett sådant fint klingande namn så kom man undan med en hel del.

Sommaren 2002.
Med ett nyfunnet intresse för att driva discodansklubbar så tog till slut Jonas Hultman, Jonas Lichter (som även han var dj på Köket under denna tid), jag och but of course Olivier vårt pick och pack och förflyttade oss ett stenkast bort, närmare mot Norrmalmstorg för att dra igång Café Mombas sommarklubb. Det blev en monumental succé som brann lika fort som en dynamitstubin. Men efter två somrar med skidfester mitt i sommaren, en lansering av fenomenet Peder Fogstrand dansandes med lemurer på Skansen, Vodka Redbulls och en överdosering av Désenchantée var det dags att gå vidare.

Hösten 2004.
Restaurang Viola återförenade Jonas Hultman, Tom och mig i ett tänk att erbjuda mat och förhäng innan nattklubbarna kring Stureplan drog igång. Serveringspersonalen gled omkring i de finaste Crockett & Jones-skorna och cashmerekoftor från Rose & Born, Det flögs in en vansinnig halvnaken dj från St Tropez vid namn Luigi som spelade skivor iklädd indian-skrud. I köket stod restaurang Indochines kockar (specialinflugna från Hong Kong) för en för tillfället specialkomponerad asiatisk meny som serverades för väl utvalda gäster. Inte den mest ekonomiska satsningen, men jäklar vad kul det var!

Sommaren 2007.
Efter några snabba möten på restaurang Humlegården med Vimal Kovac och Stureplan Medias dåvarande VD, Johan Bonnier, så beslutades det att jag skulle hoppa på den här skutan. En skuta som en gång isjösattes av Tom Davidson. Och på något sätt är den lilla cirkeln kring Stureplan sluten.

För min del, åtminstone.