Kommer ni ihåg indiepandorna? Gud, vad jag avskydde indiepandorna. För det första, deras barnsliga clown-make up. Där satt de, målade som kinsesiska teddybjörnar med förökelseproblem, på golvet till en fritidsgård, som du och jag hade betalat, och skar sig i armarna och lyssnade på Yvonne.

Indiepandorna (flickor i för trånga jeans, Marit Bergman-hår och H&M-smink) och indiesvansen (äldre musikskribenter med alkoholproblem, billiga kavajer och dålig tandstatus) upptog hela nittiotalet. Det var ett svart decennium fyllt av Hultsfredsfestivaler, socialism och öl.

Det gick så långt att jag ville pressa mitt ansikte mellan Carolina Gynning plastbröst, drunkna i A-Teens-Dhanis totalt intelligensbefriade ögon och injicera årgångschampagne med harpun.

Och som ur sjätte Moseboken uppenbarades världens dyraste McDonalds - Stureplan. Jag kunde inte vara mer glad.

I sossarnas och Luthers undergivna svenska folksjäl uppenbarades Stureplan - en lekplats där svenskarnas undertryckta fascination för lyx, glamour och frisinne fick ejakulera och spruta fritt. Här fanns inga pingisbord eller darttavlor, ingen altruism. Inga mödrar som välkomnade dig med öppen famn. Inga gosskörer.

Det fanns inga välkomnande barnteckningar eller kylskåpsmagneter på champagnekylarna. Inte ens en informationsdisk.

Det var en Svensk Damtidning som kom till liv och jag ville älska med stadsdelen från pärm till pärm.

Det bästa med Stureplan är att det hatar dig och dina uppklädda, förväntansfulla vänner.

Stureplan behandlar dig styvmoderligt. Det är därför du älskar det.

Jag vill att en vakt ska riva gästlistan framför ögonen på en flicka som sett fram emot Stureplan i ett halvår. Jag vill att den lilla flickan ska bryta ihop. Detta är Stureplan, en plats totalt befriad från humanism och solidaritet och fylld av värdeneutral livssyn. Charmerande, inte sant?

Stureplan blev för en stund navet där journalistik, mediabevakning och Daniel Nyhléns kön snurrade kring.

Det skrevs doktorsavhandlingar om vägkorsningen. Media rapporterade exalterat om hur ungdomar "sprutade något som bara kan liknas vid champagne". Media använde plötsligt ordet "champagne" med större iver än "Darfur".