Med risk för att låta pompös, så är det ändå så att vår rörelse genom Stureplansnatten minst lika mycket som människorna präglas av musiken. De där hitsen man lärt sig hata, eller just de pompösa låtarna man inte kan låta bli att älska. Låtarna som oavsett vad man tycker om dem, ändå likt en nästan bortglömd doft kan slunga en tillbaka till ett ögonblick man för evigt trodde var förbi. Nedan de tio låtar som mer än andra under 2000-talet sagt något om Stureplansnatten.

1999: Backstreet Boys "I Want It That Way".
En iskall natt strax efter millennieskiftet stod en grupp av Stockholms främsta musiksnobbar, ledda av min Spy Bar-kollega Tom Pyl, utanför G-klubben och sjöng denna låt a capella. I Aftonbladet Puls två år senare beskrev jag det som ögonblicket då nittiotalets kreddmaffia plötsligt erkände att hits kunde vara bra - och så födde 2000-talets Stureplansboom. Jag håller fast vid det än idag.

2001: Roger Sanchez "Another Chance".
Stockholmarnas metropoldröm har aldrig infriats så väl som när denna låt fick var och varenda klubb att kännas som belägen i New York. Allra mest effekt fick denna Toto-sampling i Kharmas källare, där den mollstugna låten blev det ultimata soundtracket till aktiemäklarnas drömmar om Lotus i Meat Packing.

2001: More Fire Crew "Oi".
Innan discon och gubbrocken helt tog över Stureplans alternativa klubbar kunde man fortfarande spela urbant jävla tokröj utan att hamna helt utanför Bons NKOTB-sektion."Oi" var en väl förborgad UKG/grime-hemlighet bland anglofilerna. Detta innan Dizzee Rascal gick hipster och engelsk east end-garage fortfarande kunde få vilken dansgolvshuligan som helst att slå sig själv i ansiktet.

2002: R Kelly "World's Greatest".
Stekarna på Stureplan har alltid älskat hybrismusik. Denna låts inledande rondpling fick alla champagnedrickare att stanna upp, klättra upp på närmaste bar/stol/bord (man fick fortfarande göra sånt då) och stämma upp i ett unisont "I am a mountain!".

2002: Gigi D'Agostino "L'Amour Toujours".
Så långt som inpå 2005 kunde jag få ett samtal mitt i natten från min vän Röjjin Stöjjin som till "Kärlek förevigt" i bakgrunden ville meddela att "bästa biten är när killen kommer in". Ett av mina finaste minnen är dock när jag några veckor in på "nya" Spy Bar fick Marcus Dunberg att sätta på låten i Vita Baren. Vissa älskade skiten, men inte Robyn. Hon fräste "jag trodde Spy Bar hade förändrats" och drog hem.

2003: 50 Cent "In Da Club".
Alex Schulman, Hans Shimoda och jag (!) varvade lördagarna nere i Sinners-källaren vintern 2002-2003. När golvet var för fyllt av jeans, gelé och vita skjortor körde jag valfri låt med en beat byggd på pistolljud för att tömma golvet. Men när stämningen var som bäst var det denna låt som fick stekarna att känna sig så gangster som de vill vara.

2003: Nick Camen "I Promised Myself".
Jag stod storögd tillsammans med Hugo Rehnberg och kvällens dj, Per Gunne, i Hotell Båstads champagne- och svettindroppande VIP-rum. Runt omkring oss vägrade hundra backslicks och lika många sillisar låta kvällen dö, genom att sjunga sticket till den avslutande låten. " In the midnight hour, I will wait for you, I will wait for you". I 44 minuter.

2003: Kevin Lyttle "Turn Me On".
Krossade allt motstånd under svettiga nätter på Momba, Sophies och Biblos. Men det är inte därför jag minns den som bäst. Det var istället till hösten, när den bland annat började pumpas i Riches lilla bar, som Kevins falsettlsång blev den första - och kanske enda - låten att slå bland stekare före mediakids.

2005: Diplo - vad som helst.
Det är svårt att hitta en nyare artist som så väl definierade hipstern - vilket också är ett tydligt bevis på hipsterns död. 2005 samlades iallafall hela hipster-Stureplan kring vad än Diplo lade fingrarna på, och än idag skulle man kunnat förklara den svårdefinierade termen hipster som "den som gillade Diplo 2005". Om det inte vore för att Diplo spelade Hot Chips "Over and Over" på Kägelbanan i maj 2006 och man idag istället säger "den som gillade Hot Chip 2006".

2006: Fleetwood Mac "Everywhere".
Restaurang Humlegårdens paradlåt, som sommaren 2006 fick sånt genomslag att Sebastian Suarez-Golborne redan i slutet på juli förbjöd den. Jag har den fortfarande som ringsignal.