Det är intressant det här med tillhörighet. Alla längtar vi efter den - alla skräms vi av den. Låt oss illustrera konflikten med ett exempel.

Låt oss säga att klockan är ungefär elva på en lördagskväll och att du och en vän passerar ett ställe som ni av nån anledning alltid hamnar på. Låt oss för enkelhetens skull säga att stället heter Riche.

Ni står nu alltså utanför och tittar in genom fönstret. "Titta på dom!" säger ni. "Titta på kläderna, frisyrerna, kroppsspråket!" Ni fnissar till och pekar. "Det är ju som om dom är stöpta i samma form, allihop".

Ändå slutar det med att ni går in. Bara för att kolla lite. Vem vet, kanske ni träffar nån ni känner. Vad skadar det att gå igenom lokalen lite snabbt och se vem som råkar vara där?

Ni tränger er in i folkmängden. Du ser dig omkring, lutar dig fram mot din kompis öra och viskar: "media-brats".

Din kompis ler snett och flinar, för ni förstår varandra.

Ni är inte som dem. Ni är bättre än dem. Ni är självständiga, utanför den här inaveln, och fria att välja. Ni tillhör - till skillnad från de andra i rummet - inte den här kretsen.

Visst jobbar ni i ungefär samma bransch som dem, visst bor ni i samma stadsdelar, men till skillnad från dem är ni bara genompasserande, på väg mot ett helt annat yrke, kanske till och med ett annat land. Och till skillnad från dem ska ni snart gå vidare. Om en liten stund bara.

Ni har visserligen valt Stureplan just ikväll, och igår, och förra helgen, men ni hade, till skillnad från de andra i lokalen, lika gärna kunnat välja nåt annat. Rent teoretiskt hade ni kunnat välja Kvarnen, Storstad eller vilken jävla kinesrestaurang som helst - för ni är inte på långa vägar lika insyltade i Stureplan som de runt omkring er.

Men sen behöver man ju inte aktivt undvika ett ställe där man ofta träffar nån man känner.

Klart man kan gå dit utan att förlora distansen. Ni går ju dit av andra skäl än alla andra i lokalen.

Eller?

Jag minns när jag första gången anade att begreppet självständighet kan vara ganska komplext.

Jag och en kompis var i Paris och hade fått ett tips om en bar dit den parisiska mediaeliten brukade gå. Inte för att vi brydde oss särskilt mycket om den parisiska mediaeliten - men nånstans ska man ju tömma sitt ölglas så varför inte göra det i en lokal där den parisiska mediaeliten råkar befinna sig?

Rummet var dunkelt och fullt av folk och musiken var hög. Ungefär som Riche, alltså.

Vi såg oss omkring och konstaterade att den franska mediaeliten tycktes vara lika närsynt som vi upplevde att den svenska var. Samma typer, samma blickar och samma poser. "Mediabrats," viskade min kompis, och vi flinade. Rummet var verkligen fyllt av karikatyrer av Stureplansmänniskor.

Särskilt de där två, på andra sidan rummet, noterade vi. Kolla på dem. De som står lutade mot den där andra bardisken. Kolla hur förutsägbar deras stil är. Kolla hur ängsligt de sneglar hitåt. Kolla hur måna de är om sin tillhörighet.

Skönt att man inte är som dem. Skönt att man är självständig, konstaterade vi.

Tills vi insåg att det var oss själva vi såg.

Den motsatta långväggen bestod av en spegel.