|
Carl M Sundevall och Paula Björk |
|
Mina Zakipor och Sara Bonab |
|
Uffe von Roth och Hannah Graaf |
|
Quincy Jones |
|
 |
Lördag, och dags för sista avsnittet i min standardiserade "fyrdagars"! Jag inledde det hela med en drink med tjejerna i Humlan. Ja, faktiskt - någon gång ska man ju testa det också. Sen hade jag också en baktanke om att lura till mig en eller annan gratisshot av chefen Cal M Sundevall, som ju händelsevis också råkar vara min chef här på Stureplan.se. Nu verkade Carl inte direkt känna igen mig och svarade knappt på tilltal (han stod i ett hörn av baren och hivade iväg rabatterad fatöl till suspekta typer i helskägg), så bara att packa ihop handväskan och hasta vidare.
På Sturecompagniet blev jag däremot som vanligt väl, om än inte kärleksfullt, bemött av Fredrik Dahlheim som viftade in mig före kön och sen blev väääldigt upptagen med något annat innan jag hann fram för den obligatoriska kindpussen. Jag lät mig självklart inte nedslås av det, utan trippade hastigt upp för trappan, in mot V och rakt in i Quincy Jones. Ja, det är sant: 74-åringen gjorde sin andra raka kväll på Stureplan, och han verkade inte ha för avsikt att sakta ner. Istället stod han glatt med en stadig drink i näven, som han höjde i hälsning mot varenda passerande dam (under 35). Sicken karl!
Kön till V var som vanligt bisarrt lång och eftersom jag kanske inte är första prio vid kvart i ett en lördag så blev det en stunds väntan. Under tiden fick jag se en drös prominenta gäster traska förbi och upp i härligheten: Hockeyikonen Mats Sundin, skådisen Andreas Wilson (dags för en ny stor roll, kanske?), charmige Pontus Gårdinger, Lejon Medias vd Anders Söderholm, Metro-Per Gunne med sin Sofi Fahrman och Johan Staël von Holstein med sällskap. Precis när jag var på väg att kasta in handduken, erkänna min totala statusbrist och gå till Café Opera istället, fick Uffe von Roth syn på mig och mumlade något till vakten om att jag nog var en sån där Stureplan-punkt-se-tjej. Vakten tittade mycket misstänksamt på mig, men Uffe är ju Uffe så strax stod jag på övre planet och kände mig som en prinsessa igen.
Där mötte jag strax Madeleine Rahm, min gamla partner in crime som till skillnad från mig lugnat ner sig på äldre (hehe) dar. Hon såg fullkomligt strålande ut och vi hade mycket trevligt ihop. Särskilt kul var det att inspektera stammisarna och konstatera hur de förändrats sen vi såg dem sist (ok, jag ser dem jämt, men det behöver ni ju inte säga till Madde). Charlotte Kreuger kom förbi, liksom gamla fina Niclas Rahm, Hannah Graaf, Adele Treschow, Jean-Paul van der Burg, pantertanten Caroline Hannah och Erik Sterner. Demonproducenten Per Blomqvist (Melodifestivalen, Idol 2007) stod och konverserade damer medan Maria Attvik, Josephine Charpentier, Elin Bängs och Lisa Keyling mest stod och glänste. Glänste gjorde även Magnus Hedman, men det blir väl lätt så om man ackompanjeras av sanslöst snygga frugan Magdalena. Allra sist mötte jag mötte jag åter denne Carl M, nu i full färd med att guida Paula Björk upp till V. Åter igen ignorerade han mig totalt. Jag blir inte klok på den där mannen. En fin kväll ändå, som tyvärr precis som alla andra hade ett slut. Eller, kanske snarare en fortsättning.
I mitt fall (Madde har blivit för fin i kanten och gick till Hell's) innebar det White Room. Man kan ju tycka att det sena festandet borde mattas av lite så här framåt midsommar, men den här sommaren verkar inte lik någon annan. Jag vet inte om det har att göra med den mysiga uteserveringen, men White Room var fullt som nånsin en julhelg och att ta sig in var en pärs. (Tur då att jag känner Jacob Ramberg och att han inte verkar hata mig efter min lilla olyckliga förälskelse i våras.) Strax innanför dörren sprang jag in i skojiga Raul Blanco och Alex Letterhag, som i vanlig ordning hade släppt på bromsen och spred shots omkring sig (bildligt talat, de kastade inte. Inte vad jag såg i alla fall.) Även Sebastian af Robson tycktes ha en trevlig kväll sådär efter jobbet, liksom Anna Hibbs, Caroline Genmar, Sanna Littorin och Stephanie Oscarsson. Jag stötte också på Mina Zakipour, som jag ju bara vill slå egentligen. Inte för att hon gjort något särskilt, men jag är fortfarande sjukt bitter över att hon men inte jag fick åka till Monaco och vara Formula una! Hur som, för att inte sluta kvällen i bitterhet sökte jag upp glade skådisen Henrik Lundström som fick lyfta mitt humör under kvällens sista minuter. Därefter hemgång (ensam!), fram med MacBooken och leka Carrie Bradshaw. Allt för er, kära vänner!
Puss!
Nikki
|