Allô chèries!

Tiden går så fort när man har roligt. Innan man vet ordet av har heeela helgen (onsdag till lördag, alltså) gått och så sitter man där på söndagsmanikyren och funderar: vad gick snett? Varför har jag ingen att titta på Beck med ikväll? Som kan köpa med sig ostbågar och cola och göra mig så där härligt flickvänsrund som mina kompisar blivit en efter en? Det är rätt otroligt att jag inte lyckats hitta nån trots att jag ränner på stan fyra kvällar i veckan. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var socialt inkompetent. Nu har det nog andra orsaker, typ att jag 1) bara kärar ner mig i upptagna klubbisar. Men men. Finns det nån bra saga där prinsessan är lycklig hela vägen? Nä, just det.

Men lycklig, det var hon igår må ni tro! Det var ju "last day of disco" för Sebastian af Robson på Laroy, och som ni säkert kan räkna ut så togs det inga fångar där inte. Une fête très massive, som man kanske hade kunnat säga "down under". Under Belgien, alltså. Jag proffsminglade en stund i Sebastians hörna, tillsammans med gullungar som Gustaf Meidner och Oscar Durling, innan jag över folkmassan fick syn på Erik Martling. Nu eller aldrig, tänkte jag och armbågade mig fram. Det blev naturligtvis "aldrig", och så pratar vi inte mer om den saken.

Istället tänkte jag att vi skulle prata om de "venetianska masker" som förekom titt som tätt på Laroy och annorstädes i stan under lördagsnatten. Det var ju nämligen så att en herre vid namn Tom Ahldin hade 25-årsfest på Nordiska museet, som han för övrigt hyrt kvällen till ära. Tom pyntade ut ett par miljoner för kalaset och det hela kom att betecknas som något i stil med "årets societetsfest" i stan. (Om jag var bjuden? Nja, det är en definitionsfråga.) Gästerna skulle hur som helst bära mask på festen, och följaktligen var en mask igår en indikator på att man tillhörde de 500 mest exklusiva människorna i stan. Eller - på att man helt sonika låtsades göra det. Som vissa på Laroy. Utan att nämna namn.

Hur som, det här är ju en fin och uppskattande spalt, och därför kan vi snabbt gå över på Blondinmaffian 2.0:s återkomst. Min tre-veckor-efter-Cannes-bränna framstod som rena Kate Winslet i jämförelse med Stephanie Strauchs, Amanda Hambergs och Nathalie Carlers sub-Sahara-nyanser. Nä, det blir bums till drop-in-solariet på Nybrogatan när jag har knackat klart på det här. Trevligt hade vi i alla fall, särskilt som det var kemiskt blå shots inblandat. So cute! Plötsligt blev klockan mycket och jag bestämde mig för att ta ett drastiskt beslut: Jag skulle gå till White Room! Det tyckte de andra tjejerna lät som en utmärkt idé, så det var en armada av high heels som smattrade sin väg uppför Jakobsbergsgatan.

Väl där verkade allt vara helt i sin ordning: Uteserveringen stod kvar, jag fick köa i 20 minuter och min gamla Jacob Ramberg, som för övrigt hade varit på Ahldin-festen, stod och såg otroligt stilig ut med vit fluga (men släppte tyvärr aldrig sin Anna Hibbs mer är 10 meter ifrån sig). Comme d'habitude, alltså. Jag lät mig dock inte nedslås utan slog mig istället ner hos trevlige Carl Johan Dyrssen (som givetvis också är upptagen, jag börjar se ett självdestruktivt beteendemönster klarna). Där satt jag bra, tyckte jag, ända till jag fick syn på Christian Markborn. Jag var helt säker på att han redan flyttat till Italien, så det var som att se en släkting man inte sett på 20 år (trots att det bara var tre dagar sen sist). Jag tvångsmatade honom med mina nya blåa favoritshots och det tog skruv, han var faktiskt riktigt trevlig och om jag inte hörde fel (vilket i och för sig är troligt) så sa han att han kommer att sakna mig.

Jag gissar att ni kommer sakna mig också, men lyckligtvis är det snart onsdag igen - och då åker vi igen! Kram så länge!

Bizous!
Nikki

Too-di-loo!

Guess who's back? Rätt! Vad fantastiskt duktiga ni är. It's Nikki in da house, som jag hade sagt om jag varit från nån annan del av stan. Typ Kungsholmen.

Men nu var det inte förortsslang vi skulle diskutera - utan torsdagen på Stureplan! Och tro mig nä jag säger att den var minst lika fantastisk som alla andra torsdagar jag upplevt. Ett enda minus, men det är ju knappast någon skräll: jag var inte bjuden på torsdagsmiddagen. Men men, man ska inte gräva ner sig. Det fick bli uppvärmning på Utecompagniet istället! Nu kanske ni undrar hur man kan värma upp utomhus när väderleken var som igår, men då har ni inte upplevt infravärmen på det där stället. Jag höll på att flyta bort! Det var som att ligga och glassa på Rivieran. Nästan.

Efter att ha snyltat åt mig en halv flaska rosé (mind you, det är fortfarande augusti) från söta paret Sanna Forbes och Andreas Lind började jag dock få myror i byxan och beslöt mig för en stormning av Sturecompagniet, trots att middagen inte var slut. Bra idé, om jag får säga det själv. Det är ju inte varje dag man får se Uffe von Roth äta middag! (Note to self: Det är var sjunde dag.) Det blev en stunds fånstående i baren, men lyckligtvis övergick dineringen ganska snabbt i mingel. Och som bekant är det där jag har mina spetskvaliteter! Jag kastade mig omedelbart över söta paret Anna Hibbs och Jacob Ramberg, mest för att bevisa att jag inte trycker på några hard feelings efter min misslyckade flört i våras. Det gick mycket bra. Lika bra gick det att sällskapa med gullige Oscar Durling, som dock ägnade mer tid åt kompisen Katja Nilsand. Men jag klandrar honom inte, hon är nästan lika go som jag. Go, med göteborgskt uttal, är också Magnus Wahlström. Den festglade snyggingen hade faktiskt kunnat vara the perfect catch om man undantog västkustaccenten. Nu fick jag istället se till att prata mest hela tiden, så att jag istället kunde fokusera på hans yttre. Det gick utmärkt.

Vartefter som minglet tilltog språkade jag ett slag med stabile Nisse Holm, kurtiserade spelledige sötnosen Novel, slog mig i slang med Sofie Lindholm, kollade korten hos Ken Lennaard och lät mig bjudas på en shot av gentile Jean-Jacques. Mycket trivsamt.

Mindre trivsamt då att se Karl Martindahls förvandling från söt Fame Factory-pojke till fullfjädrad coverbands-dude, men bara han trivs så antar jag att det är okej. För honom, alltså. Igår hängde han i alla fall med trevlige Daniel da Silva och ingen av dem såg ut att lida av livet direkt. Om livsledan drabbat pr-paret Dhani Lennewald och Natacha Peyre än har jag ingen aning om, men de verkar ju inte direkt föredra myskvällar i hemmets trygga härd. Sympatiskt, i och för sig. Gud nåde den pojkvän som försöker hålla Nikki hemma en utekväll, liksom. Söndag, måndag och tisdag får han faktiskt nöja sig med!

Med den analysen tackade jag för mig på Stures och följde med strömmen ner till Hell's Kitchen. I dörren sprang jag in i Fredrik Dahlheim, som såg måttligt road ut över att se mig och som uppnäst meddelande att det minsann "fanns många gäster där som inte ville ha sina förehavanden utfläkta i skvallerpressen". Jag försökte förklara för honom att mitt skvaller inte går igenom några pressar, men det örat ville han inte höra på. Istället vinkade han glatt in Caroline Svensson, Iracema Lindström och Seidie Känsäkangas innan han vände sig till mig och kläckte standardfrasen "du måste ha förväxlat mig med någon som bryr sig". Kul kille.

Ergo: Det som händer på Hell's Kitchens torsdagar stannar på Hell's Kitchens torsdagar. I alla fall den här gången. Just wait and see, Fredrik. You ain't seen nothin' yet!

Bizous!
Nikki

Äntligen onsdag igen! Jag trodde aldrig att det skulle hända. Men det gjorde det. Som vanligt.

Den här gången fick jag tyvärr klara av kvällsaktiviteterna på egen hand - Nicoline och Juliette har stuckit tillbaka till Frankrike. Mycket oförskämt, de sa knappt hejdå. Bara nånting om att "la Stureplan est plus important que tes amis pour toi" och sen in i taxin. Ingen diskussion, ingenting. Ytliga människor.

Bums iväg till Laroy således för att hitta lite själsligt djup! Tro det eller ej, men det gick riktigt bra. Först träffade jag Sebastian af Robson och pratade om utbildning och framtid. Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka när jag insåg att han faktiskt försvinner efter den här veckan! I och för sig bara till Uppsala, men ändå. Hans kompis Scott O'Reilly (eller var det Teddy Hedenqvist?) verkade i alla fall inte lida så mycket av det faktumet utan verkade må väl vid bordet där de satt.

Onsdagsfestiviteterna hade lockat en hel del folk till Laroy, inget konstigt med det, men just den här gången tror jag bestämt att medelåldern var lite över det vanliga. Inte mig emot, givetvis. Ni trogna läsare borde ju vara hyfsat bekanta med min faiblesse för äldre herrar. Om det är rättvist att kalla Daniel Da Silva för "äldre herre" vet jag inte, men jag gillar honom hur som helst. Detsamma gäller skojige Mårten Andersson, som hängde med inte-fullt-så-gamla Therese Sörälv. Sött par, det där.

Döm sen av min förvåning när jag klampade rakt in i min ungdomsförälskelse Hugo Rehnberg! En snabbresumé: Hugo var tillsammans med Svante Tegnér frontfigur i grymma pojkbandet First Class och tapetserade således mitt (och alla andras) flickrum på Narvavägen under 90-talets senare hälft. Saken har ju inte blivit sämre av hans relationskrönikor på Yosthlm och i egna tidningen Pause, som fått det att rinna till hos kvinnor i alla åldrar. Hur som helst, där var han i alla fall. Och naturligtvis hade han inte en aning om vem jag var. Jag luskade dock snabbt fram att Hugo inte varit på Laroy sen Svantes 30-årsmiddag för år och dar sen, men att han nu blivit ditlurad efter nåt slags försenad firmafest med bland annat kollegan Thomas Eriksson och Stureplans Viktor Barth-Kron. Han verkade i vilket fall inte lida av omgivningen.

Det gjorde inte heller Christian Markborn, som gjorde sin sista spelning innan flytten till Milano. Det var med andra ord en tårfylld kväll på flera håll, och eftersom ingen riktigt ville släppa taget var det en självklarhet att packa in sig i bussen upp till White Room som vänligt nog börjat ha onsdagsöppet.

Där vidtog förstås en kindpussarorgie av guds nåde. Jag hann avverka en mössbeklädd Madeleine Gadd, en Madeleine Syversen i rosa negligé, Natti Ponsbach, Linda Ridderbom, Camilla Waller och naturligtvis residenterna Oscar Durling och Jacob Ramberg innan Christian Markborn tog över DJ-båset för en sista sprakande show. Där hängde jag sen en timme, innan verkligheten knackade mig på axeln och talade om att stället faktiskt stänger klockan fem och att det var dags att gå hem.

Hulkade en smula i taxin, men insåg sen att även om folk kommer och går så finns det vissa saker som består: Stureplan, och Nikki de Verbier. Jag får helt enkelt hitta en ny favorit-DJ.

Hörs imorgon!

Bizous!
Nikki

PS - du vet väl att jag tacksamt tar emot initerat skvaller på min splitternya e-mail: nikki@stureplan.se! Självklart kan du vara anonym och bla bla bla. Vi hörs! DS.