Låt oss börja med att reda ut ett litet begrepp. Det arrangeras ett antal "kändisfester" i Stockholm varje vecka. Vi på Stureplan får allt som oftast en inbjudan. Inte för att vi på något sätt skulle vara intressanta personligheter, utan för att festfixaren vill skaffa sig medial uppmärksamhet. Naturligtvis. I vilket fall finns det en stor variation i dessa festiviteter, enligt följande modell:

1) Kategori C-festen. marknadsförs i regel av pr-folket som "ett exklusivt event", med en "spännande mix av intressanta personligheter". I praktiken handlar det om att de mest uttjatade gratisätarna - kända från och enbart från mingelsajter av denna modell - ska få sig ytterligare en tallrik dåliga snittar i stelt samkväm med arrangörernas kompisar och möjligen några sponsorer. Sen går de hem och skriver om varandra, vilket låter sig göras eftersom de till 70 procent driver privata bloggar om "utelivet".

2) Kategori B-festen. Inte fullt så pjåkig tillställning där de lite mer initierade gratisätarna njuter av varandras sällskap ända fram till dess drinkbiljetterna är förbrukade. Sen går de hem och skriver om varandra, vilket låter sig göras eftersom de till 70 procent jobbar i mediebranschen.

3) Fester av Christos Masters-snitt.

Nu pratar vi plötsligt om något helt annat. En riktig kändisfest, för att vara konkret. En spännande odyssé rakt in i Hänt Extra-land, där gratismaten stoppas i munnar som åtnjuter igenkänning långt utanför kommungränsen. Där Stefan Sauk skulle kunna hamna i slagsmål med Markoolio, även om det förstås vore mindre troligt att så blev fallet.

Hur vet man då att man hamnat på just en sån tillställning? Tja, ett otvetydigt bevis är förstås att Runar Sögaard är där. Han var den förste vi sprang in i när vi tjafsat oss förbi den nitiske gästlistemannen, ful-hälsat på Christos himself i dörren (han såg frågande ut, men var mycket artig) och därefter pilat som små möss uppför Sturecompagniets mäktiga entrétrappa. Runar, ja. Sannolikt den person i landet som fått utstå mest spott och spe, trots att han aldrig gjort en fluga förnär. Möjligen ett och annat rådjur, men det är preskriberat. Vi gillar Runar, och anser honom vara felaktigt förtalad. Framför allt gillar vi hans enorma integritet. En integritet som kan sammanfattas i harangen "40-plus-med-kritstreckskavaj- t-shirt-och-blonderad-Brolle-Jr-frisyr". Hur en man av det snittet inte kan vara folkhjälte är en gåta för oss. Kanske är det etniciteten, kanske det faktum att han drog slöjan av folkhemsprinsessan Carola. Antagligen en kombination.

Signifikativt för den här typen av tillställningar är också den otvunget glada stämningen. Om fester längre ner i skalan präglas av ängslighet och statusmässigt krypskytte talar vi om motsatsen här: en varmt välkomnande inramning, en rent av familjär känsla. På sätt och vis är det ju faktiskt en familj vi har att göra med. Något brokig, men ändå: Vi pratar om människor som ätit från samma fat i decennier. Som hälsar hjärtligt och pratar väder, vind och vin, trots att de inte har mer gemensamt än, låt säga, Richard Herrey och Ernst Billgren.

Apropå brokiga församlingar: Vid ett drinkbord satt Thomas Brolin, ärrade handbollsikonen Staffan Olsson - och Måns Zelmerlöw. Om den unge hjärtekrossaren löst tidigt medlemskap i fallna hjältars legion eller bara var imponerad av sällskapet låter vi vara osagt.

I vilket fall. Till konceptet hör också någon typ av underhållning, för att liva upp när mingleriet börjat gå på tomgång. Efter en prisutdelningsceremoni som fick en påveinstallation att framstå som ett hafsverk var det äntligen dags: Martin Stenmarck sjöng nydanande om att kasta sig loss och sparka bakut, Sarah Dawn Finer fyllde i och till slut kom konferencieren Martin Björk med en egen sång. På kvällstidningska hade den kallats "homosex-chockhyllning", och objektet i fråga var naturligtvis altmeistern Christos själv. Vi besparar er innehållet, men sägas kan att såväl Andreas Johnson som den brune mannen som kallar sig Bosson skrattade gott.

När allt var över gick de så hem för att skriva om varandra. Nej, inte Olle Sarri, Markus Fagervall, Shire Raghe eller Christer Ulfbåge (som för övrigt var på ett jävla humör) - utan den samlade medieeliten. Här pratar vi inte hobbybloggare, utan kändisjournalistikens svar på CBS 60 Minutes-gänget: Hänt Extras Hasse Shimoda, Se & Hör-skägget Jesper Lögdahl, Bill Murray-scooparen Johnny Axelsson och naturligtvis Aftonbladets strålande duo Olivia Svenson och Helena Trus. Bland andra.

Kanske skrev de en rad eller två om Paul Tilly, det vet vi inget om, och vi lägger heller ingen värdering i om de gjorde det eller inte. Det här var ju trots allt en kärlekens och vänskapens kväll.