Allô chèries!

Ny vecka, ny Nikki-rapport! En retrospektiv sådan i och för sig, men det hör ju inte direkt till ovanligheterna. Det gör däremot faktumet att lilla jag går till Humlegården - men det gjorde jag i lördags! Det var lite skrämmande, måste jag säga. Vad jag kunnat läsa mig till består ju publiken av diverse suspeka mediatyper med skägg och sånt, och till råga på allt är det läskige Carl M Sundevall som bestämmer vem som är vip och inte. Stor chans för mig, liksom.

Men. Jag hade förstås en agenda. Det råkar ju vara så att mitt nya projekt Calle Schulman tillhör möblemanget på det här stället, så jag tänkte att om jag ska göra slag i mina stalkerplaner någonstans så är det ju på Humlan. Tänkt och gjort; jag tog på mig det mest avvikande jag kunde hitta i garderoben (fa-fa-fashion, ni vet), snörade på mig lågskorna och studsade in. Men - ingen Calle. Jag letade och letade och letade, och till slut kände jag mig tvungen att ta reda på fakta. Jag högg tag i första bästa 30-nånting-med-tweedkavaj-och-huvudbonad och frågade rakt ut: Vart fan är han? Mannen, vi kan kalla honom Stefan (han hette så), berättade då att av alla kvällar hade jag valt fel. Både Calle och Carl M var nämligen på kändisadvokaten Monique Wadsteds bombastiska 50-årsfest i Haga, fick jag veta. Kul kille. Mannen vi kan kalla Stefan försökte sen bjuda mig på något suspekt (tror han kallade det "bers", vill inte veta vad det innehöll) men då fick jag kalla fötter och sprang.

Innan jag visste ordet av hade jag så hamnat utanför Laroy! Vilket perfekt sammanträffande, hade ingen aning om att det låg så nära. Hur som helst smet jag snabbt in (visste ju inte om mannen vi kunde kalla Stefan var efter mig) och kände mig genast mycket lugnare till mods. Man vet ju vad man får på Laroy. Bland annat får man Erik Martling, i alla fall om man är där mellan 23.30 och 02.45 valfri onsdag, fredag eller lördag (säkert andra dagar också, men då är det ju inte öppet så jag kan inte veta säkert). Erik hade hur som helst en alldeles för trevlig reunion med flickvännen (smaka på ordet, visst är det vidrigt?) Emma Sjöberg som oturligt nog var tillbaka i stan. Som femte hjul i den konstellationen hittade jag lyckligtvis Emelie Carlsson som jag inte sett på år och dar. Mycket trevligt, och alltid nåt att hänga i sammanhangets julgran.

Glad blev jag också när jag såg att Rebecca Simonsson hittat dit efter en tids bortavaro. Och Pavel Maira med entourage. Och i alla fall tre femtedelar blond maffia, representerad av Nathalie Carler, Stephanie Strauch och Michaela Alestam. Än gladare blev jag när söta lilla foto-Max introducerade mig för en kille som hette Victor Tilly. Ursäkta min lingvistiska lyteskomik, men jag tycker att det är skoj. Ni vet, travhästen. Fast utan Y. Han verkade hur som helst vara en trevlig prick och tog inte illa vid sig av mitt oproffsiga fnissande. Inte vad jag kunde se i alla fall. Björn Skyttmo verkar dock ha tagit åt sig av mitt skojande kring hans frisyr - den här kvällen var "hjälmen" utbytt mot något mer 50-talesque, lite Brolle Jr. Klar förbättring.

När så klockan trampade på kände jag för att göra något revolutionerande i mitt annars så stereotypa liv. Rätt gissat - jag bytte White Room mot Hell's Kitchen! Ett bra val, skulle det visa sig. Inte för att jag hört nåt negativt om lördagen på White, men jag hade trevligt i alla fall. Ni fattar. Trevligt hade också min gamla vän och kollega Emilia Pavlovski, som släpat med sig sin karl Carl-Johan Dyrssen till Hell's och inte verkade ta några fångar. Apropå fångar fanns det heller inga synliga i närheten av legenden Svante Tegnér, som kastade in allt ihop med bland andra Uffe von Roth. Maximalism, var det.

Ett kindpuss-odyssé inkluderandes bland annat Elita Löfblad, Robert Hållstrand, Johanna Arnell, Jonas Lichter, Rebecca Simonsson igen och ett antal spenderglada amerikanska finansmän som jag inte minns namnet på fick sen avsluta kvällen. Ett faktum sköljde nämligen över mig som en iskall dusch - jag hade ju fortfarande lågskor på mig! Herregud. På Hell's Kitchen. Om Tom Davidson var död hade han vänt sig i sin grav över den personliga varumärkesmisshandeln. Språngmarsch hem till Skeppargatan således, och jävlarimig vad snabbt det gick utan klackar!

Bizous!
Nikki

Heeej mina små söta vänner!

Inga kommentarer om vad som hände i onsdags. OK? Min uteblivenhet har sin förklaring, men den tål inte att delges det allmänna örat. Tur dock att mina källor hade koll och har återberättat lite grann av vad som hände. Till exempel att Novels bar definitivt har blivit Laroys nya hotspot! Till och med Magnus Wahlström var där, tänka sig. Och Lina Lundemo, Valerie Wigardt, Madeleine Gadd - och så förstås 5/5 av blondinmobben, 2/2 av tvillingarna, och 1/1 av Jacob Ramberg himself. Herregud, liksom. Måste varit en guldkväll. Till och med Emilia Pavlovski var där, har jag hört.

Men men, jag var inte där. Dags för revansch igår med andra ord!

Passande nog hade jag lyckats ful-osa in mig till Alex Schulmans och Carolina Gynnings bokrelease. Det var med mycket nerver jag trippade de välbekanta gatstenarna fram mot Sturecompagniet, fast några timmar tidigare än vanligt då. 20.00 började kalaset, och jag hängde givetvis på låset. Vilket i sin tur ledde till att jag var typ först upp på V, där kalaset skulle hållas! Bara Alex själv var där. Jag vet inte om han glömt att det var han som anställde mig, eller om han bara var oförskämd, men han låtsades i varje fall som att han inte såg mig. Såg mig, det gjorde däremot Katrin Schulman som strax efter kom rusande upp för trappen. "Heeej Nina!" ropade hon och försvann iväg runt ett hörn. Schysst.

Lyckligtvis fanns det fler fiskar att fånga! Till exempel Lisette Schulman, The Schulmeister, som var betydligt mer pratsam än sin son. Över huvud taget var det en riktig familjefest, inte minst som Carolina Gynnings mamma Agneta blandade sig i leken också. Och sen kom han, sent omsider. Min nya flamma. Killen som får mitt lilla bortskämda hjärta att volta lite extra. Calle.

Ja, jag vet. Typ sist på bollen, men det är jag van vid. Dessutom är han ju ändå SINGEL, vilket man inte kan anklaga mina tidigare projekt för. En dag ska jag med upp på det där loftet, det är en sak som är säker. Men inte igår, tyvärr. Igår var han för upptagen med att kurtisera Monika Zytomierska, Katrins söta syster, och ett gäng coola mediesnubbar med hunkige Pelle Porseryd i spetsen. Även Anders Timell fick sin beskärda del uppmärksamhet, liksom gulliga mingelduon Anne och Leif Schulman och min chef Carl M Sundevall, som tydligen börjat "laxa" Calle rejält på Humlegården. Lilla Nikki fick däremot nöja sig med en kindpuss, ett lovande leende och trevlige Micke Svensson, som hon för örvigt också haft en crush på när det begav sig. 2005, tror jag att det var. Dessutom språkade jag ett slag med Aftonbladets "informationsdirektör" Olof Brundin, som verkar vara en riktigt härlig man. En dolce vita-typ av den gamla skolan. Tyvärr lite för gammal förmig, men jag hade gärna bytt honom mot min pappa. Och när vi ändå är inne på sånt - Marcus Dunberg, som också var där, hade gärna fått bli min nya storebror. Han skulle kunna lära mig det mesta.

Well, well. Minglet övergick i disco och jag smet ner för att se vilka som fått äran att gå på torsdagsmiddag nere på "vanliga" Stures. Det var en ganska imponerande församling, måste jag säga. Bra sikte i Uffes och Ahlboms telefoner den här veckan. Jag spottade hovreportern Catharina Hurtig, standard-Caroline Svensson, Caroline Håkansson, härliga Katja Nilsand, timida Sofie Lindholm, Ida Lyxell, Emma Norström och Justine Petrén. Gentlemännen representerades främst av nyss nämnda Schulman-minglare, plus Pontus Gårdinger och tennisesset Magnus Norman. Ögonen fick också sin beskärda del Jacob Ramberg, medan Oscar Durling höll sig med flickisen Ida.

Calle kom förstås också förbi, men jag ville inte vara för påflugen utan tassade försiktigt ut och tog smågatorna hem. Man ska ju skynda långsamt, som de säger.

Bizous!
Nikki