Too-di-loo!

Måndag - min favoritdag! Eller, nja, nästan i alla fall. Den värsta söndagsångesten är över, och det finns en hel skatt av bilder från helgen som gått att gotta sig i. Och det gör jag, må ni tro. Men nu var det inte det vi skulle tala om. Låt oss istället prata om Tåpajen!

Nej, jag är inte särskilt sportintresserad (om man bortser från de gånger som Ljungberg hänger ut på V, förstås). Men när en massa söta Stureplanspojkar skulle göra upp om 75 000 spänn ute på Lidingö så var det förstås unmissable - ut i periferin bara, med lågskorna på. Vem vem, de kanske behövde en avbytare?

Det gjorde de förvisso inte. IK Mäklarbricka, med ess som tekniske finliraren Oscar Durling, mer fysiske Niklas Röja och uppspelsmaestron Fredrik Dahlheim blev snabbt ett favoritlag. Tyvärr höll de inte hela vägen fram, inte heller mitt andra favoritlag Vonderaf United, där bland annat Uffe von Roth, Fredrik von der Esch, Sebbe af Robson och Kristoffer Ahlbom höll fanan högt. Tyvärr, måste jag säga. Jag hade väntat mig lite mer, men det sägs ju att det viktigaste är att delta, inte att vinna. Måste varit en dagisfröken eller kommunist som kom på det.

Om dagen hade varit svettig blev efterfesten på Hell's Kitchen om möjligt ännu blötare. Det var all in från alla håll redan klockan elva, och då vet man ju hur det slutar. Vinnarlaget FC Bar Kaka fick för sig att investera hela segerchecken på Hell's Kitchen, och där nånstans sattes väl nivån för kvällen. Trevligt nog var även tjejer välkomna på efterfesten - och vilken uppställning sen! Jag räknade in Emelie Ehn, Sophie Rosenswärd, Josephine Charpentier, Sara Camtrell, Caroline Genmar, Catharina Hurtig, Monica Jonsson, Malin, Jernbeck, Anna Hibbs och Alexandra Falkenbäck. Dessutom ett gäng söta pojkar som jag missat tidigare under dan - Jacob Ramberg, Joaquim Lundholm och Philip Gottlieb, bland annat.

Efter att ha tagit ett par dopp i champagneskålarna tyckte jag att det vore lämpligt att hälsa på mina vänner på Laroy. Så det gjorde jag. Bland annat Emilia Pavlovski, som var på ett strålande humör. Och Madeleine Gadd, som var om möjligt ännu mer i gasen. Dessutom fanns där en rad mer eller mindre kufiska typer som jag förärade med en kindpuss: Långe och ovillige Erik Martling, korte och betydligt villigare Peter Wixtröm, Rebecca Blomgren, Pernilla Lundberg, Jennifer Forbes och naturligtvis Knatte (Stephanie Strauch), Fnatte (Amanda Hamberg) och Tjatte (Nathalie Carler). Med andra ord: the usual suspects. Och väl så.

Själv började jag dock bli lite sliten efter en lång dag med mycket socialiserande, så jag lämnade glatt över åt de andra att fortsätta nattens eskapader på annat håll. Men på onsdag kör vi igen!

Bizous!
Nikki

Yi-haa!

Tyckte det var dags för en nyskapande hälsningsfras. Lite cowboy-inspirerad sådär, och det passar tycker jag - det var ju rena vilda västern på stan igår kväll!

Och det säger jag inte bara för att jag var bjuden på torsdagsmiddagen. Men när vi ändå är inne på det kan vi lika gärna ta den historien också. Vid 15-snåret på eftermiddagen plingade det till i min Swarowski-pimpade mobil - "sugen på middag ikväll?" stod det, och avsändaren var Uffe von Roth. Eftersom det var så vansinnigt länge sen det hände fattade jag inte läget, utan trodde för ett slag att han faktiskt försökte bjuda ut mig på date. Jisses, liksom. Uffe. Jag svarade "Oj, det var oväntat... hihi. Vad hade du tänkt dig? Kram", men fick sanningen i bakhuvudet ganska omgående: "Sture förstås". Gissa om jag kände mig som en första klassens blåst Stureplansbrud.

Men men, livet går vidare och efter att ha gömt mig i garderoben några timmar var jag redo för en riktig helkväll. Det var det fler som var, märkte jag snabbt! Utan att gå in på min bedrövliga bordsplacering (jag hade behövt kikare för att se "laxbordet" med Uffe och Ahlbom) kan jag snabbt återberätta vad jag faktiskt såg. Där var ett otal söta och trevliga damer, av typen Rebecca Wiklund, Sofie Lindholm, Suzan Henriksson, Anna Hibbs, Emily Almberg, Sandra Berglund, Phoebe Ohlzon och Isabel Begoli. Samtliga verkade ha alldeles utomordentligt trevligt och det var inte utan att jag kände mig en smula utanför. Men maten var god i alla fall! Jag glufsade i mig med glatt humör och sköljde ner med det aldrig sinande vinet, och vips var humöret på topp - lagom till dess "discomiddagen" övergick till enkom prefixet. Jag tog en svängom med Emma Norström, vevade arm med Caroline Håkansson och råkade studsa in i Josephine Westerholm som inte verkade bli allt för arg. Vem kan väl vara arg på en torsdagsmiddag?

Därefter lättade jag klackarna och hittade glamourmodell-trojkan Pernilla Lundberg, Madelene Lund och Ellinor Adolfsson vid ett bord, fullt upptagna med att spegla sig i glansen av varandra. Därför vidare, till Iracema Lindström och Mio Sallanto som var desto mer pratglada.

Dock - vad är väl en middag på Stures mot en tidig morgon på Hell's Kitchen? Ganska mycket i och för sig, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Som om inte inbjudan till middagen vore nog verkade Fredrik Dahlheim ha vaknat på en alldeles extraordinär sida och "laxade" in mig före kön - med ett leende! Herregud. Vad har jag missat? Väl där inne mötte jag direkt Dhani Lennewald och Natacha Peyre, som var ute och vallade Natachas lillebror Josef som fyllde 18 år! Hur gulligt är inte det? Josef verkade må hur bra som helst och jag skulle inte vara förvånad om vi här har en framtida storspelare. Vänta och se!

Fler som trivdes på Hell's Kitchen var trevlige Johan Lönnberg, Johan Svanberg och superpiffiga duon Malin Andersson och Johanna Jansson. Hello world, var kom dom ifrån? Jag träffade också Emmi Honkasalo och Frida Wall innan jag hamnade i intressant samspråk med Henrik Lundström och Salem al Fakir. Salem är ju riktigt söt, men jag trodde inte att han var Hell's-typen. Trevliga överraskningar kan man aldrig få nog av!

Precis när jag skulle ta mig obefintliga hatt och gå stötte jag på Alex Falk. Kommer ni ihåg honom? Spektaklet från Idol 1968, eller nåt liknande. Det var en riktigt otippad syn. Undrar vad han har för sig idag? Det får vi reda ut en annan gång. Nu tar vi helg!

Bizous!
Nikki

Too-di-loo, Stureplansfreaks!

Ny vecka, ny onsdag och nya eskapader. Ni börjar kunna konceptet vid det här laget va? Bra, jag också. Alltså: Laroy! I ärlighetens namn ska sägas att mina förväntningar knappast var skyhöga. Ni vet, onsdag innan löning och knappast rivieramässiga meterologiska förutsättningar. Lik förbannat trippade jag i rask takt Stor- och Humlegårdsgatan fram, svängde runt Anglais - och blev extremt positivt överraskad!

Inte minst av att Magnus Wahlström verkar ha gjort onsdagarna till "sin" dag. På tiden, tycker jag. Igår koloniserade han sin standardplats i Novels inre bar ihop med ett glatt gäng och Oscar Durling med sin fru Ida. Där togs minsann inga fångar, men det görs ju sällan när Magnus är inblandad. Däremot saknade jag Madeleine Gadd vid hans sida, men man ska väl inte dra några slutsatser av det antar jag. Tyvärr, kanske man kan säga. Om man är en fullblodsegoist, alltså.

Ett kärt återseende (i alla fall från min sida, det var i ju minst två veckor sen!) blev det också när Laroy-legendariske Nisse Tham tågade in med sina concortes. Plötsligt började kvällen kännas komplett - hur kan man ha tråkigt i ett sånt sammanhang? Möjligen då genom att motta världshistoriens minst passionerade kindpuss av långe Erik Martling, som för dagen valt sitt femtioelfte Emma-replacement som inte hette Nikki (Erica Fröling hette det den här gången). Eller genom att träffa sin chef Viktor Barth-Kron som direkt börjar gnälla över försenade texter, medan ens gamla chef Emilia Pavlovski står bredvid och ger en utseendemässiga komplex. Jag blir så trött.

Trött var däremot inte David Lotfi, som gick på det ordentligt tillsammans med stadiga sällskapet Pernilla Lundberg, Emily Almberg och Lea Myrén, och i krokarna såg jag också Daniel Boudal som tydligen dragit slutsatsen att det var roligare på Laroy än på arbetsplatsen borta i Kungsträdgården. Han verkade i vilket fall inte direkt missnöjd med det beslutet.

Missnöjd var knappast heller playboy-plåtisen Maximilian Borovic där han stod inklämd mellan två Forbes-systrar. Inte heller Jolanda Holmström, Hannah Risendal, Johan Holmstedt eller DIF-juniorerna Kristian Junegaard och Victor Bergström som precis som förebilderna Enrico och Lance Davids verkar trivas utmärkt på Laroy. Själv hittade jag ett gäng fransktalande gentlemän som satt och mös med en större flaska champagne. Om det var mina språkliga kunskaper som imponerade eller nånting annat vet jag inte, men de lät mig väl smaka.

Klockan började så småningom klämta för kvällen och ryktet spreds snabbt om den väntande bussen som skulle ta folk till White Room. Jag sprang allt jag kunde, men när jag kom fram möttes jag av Jacob Ramberg som vänligt men bestämt förklarade att bussen var full. Jahapp, tänkte jag och vände på klacken för att ta en taxi istället. Just då såg jag hur tre för mig okända blondiner glatt hoppade in på bussen - och fick kindpussar av Jacob! Fy fan. I ett utslag av vrede och desperation sprang jag istället in på Spy Bar med personalkortet i högsta hugg. Det blev dock ingen längre visit - jag råkade direkt hamna i en smärre dispyt med en radikalfeminist, en konstvetare och en man som såg ut som fågelskrämman på morfars gods i Skåne. Bäst att dra sig hemåt, med andra ord. Men imorgon kör vi igen!

Bizous!
Nikki