Hej hej!!

Som Elin Kling hade sagt. Nu är jag inte Elin Kling - christ, tjejen är ju från Mariestad och kan gissas att nånstans leva i verkligheten - men jag gör vad jag kan. Köpte till exempel en sjukt flott t-shirt som gick ner till vaderna i lördags. Såg den genom ett skyltfönster och kunde inte stå emot; en riktig mega maniac craving blast! Ville ha. Fick.

Vågade dock inte ha den på mig på stan i lördags.

Istället blev det sedvanlig partytopp i minimalistisk anda - det gällerju att tala till Stureplan på Stureplans vis, om man sen vill prata latin med modeoffren på Ace så får man väl göra det.

Till saken. Efter en synnerligen trevlig (och rosa) fördrink på Floragatan tog jag tjejerna i släptåg och trippade ner mot stan. Vi började på Sturecompagniet, där söta Isabel Adrian börjat dra i trådarna och styra upp "vanliga" stället. Vi tog en shot i "vippen" och pussade på lite bekanta kinder, innan plikten drog mig upp mot V. Till min fasa såg jag dock att Fredrik Dahlheim svikit sin post som diktator i dörren. Hur skulle jag nu komma in? Säga vad man vill om Fredriks attityd mot mig, men han brukar ju alltid hjälpa mig till slut. Om än högst motvilligt.

Det gick nu vägen ändå - efter att jag slagit mig i slang med min gamle boss Alex Schulman av alla människor! Han var mycket glad och kom i sällskap med vad som mycket väl skulle kunna kallas en "mediahög" - bland annat räknade jag in sötnosarna Pelle Porseryd och Erik Zetterberg, min avsvalnade fling Calle Schulman, TV3:s Anton Glanzelius och en person som kallas Röjjin Stöjjin och hade skägg. Efter den chockerande upplevelsen var det skönt att springa in i något så genuint välbekant som min gamla Östra-kompis Sophie Rosenswärd, som lyckligtvis varvat upp på sistone. Kompletterat med åsynen av Magnus Tholén och Richard Darville var det bevis nog för att det här trots allt var V, och inget jävla Humlegården.

Varken Daphne Léon och Kristian Blomqvist andas heller speciellt mycket kredd-tönterier. Inte heller David Lotfi, som lindat in armen i något hårt och vitt (antar att kan ville leka bad boy). Inte Jonas Lichter, inte Shan Atci och inte Caoline Svenssons gäng heller. Don Tomaso skulle i och för sig kunna misstas för det mesta, men ett sånt charmtroll skulle väl aldrig färga in på Spy Bar?

Hällde i mig en shot med gulliga tridenten Caroline Danielsson, Johanna Lannvik och Karin Bergman innan det kändes som dags att trippa. Funderade ett slag på att beställa en biff från söte Niklas Ekstedt, men kom på att han säkert hört det skämtet en miljon gånger och att en till kanske inte var exakt vad han ville ha. Alltså: White Room!

Den tanken hade tydligen slagit även David Lotfi, som använt gipset till att snärja Pernilla Lundberg för femtioelfte gången. Om Jessica Duveblad och Olivia Olsson var lika imponerade vet jag inte, men de var i form i vilket fall. Även Tommy Köhler verkade nöjd med tillvaron, där han stod omsvärmad av fagra töser.

Jag tog en vända i den fullpackade lokalen och hittade bland andra Johanna Arnell, Johan Holmstedt, Rebecca Scheja, Amanda Hamberg och Nathalie Carler, innan Oscar Durling tog ett stadigt tag i min axel och med allvarlig min frågade om det "inte var dags att gå hem snart". Jag började stamma fram att jag minsann inte alls hade druckit för mycket. Då brast han ut i ett bullrande gapskratt, klappade mig på huvudet och försvann bort genom folkhavet.

Jag kunde ju inte gärna följa efter, så istället gjorde jag som han sa. Vilket man väl såhär i efterhand kan vara rätt nöjd med!

Bizous!
Nikki

Woo-hoo!

Onsdagen kom snabbare än nån kunde ana. Hann inte ens köpa mig en ny partytopp! Skandal, eller hur. Med andra ord var jag tvungen att gå ut i nåt jag redan haft på stan! Sååå pinsamt. Det fick bli en liten smärt Versacehistoria som jag sportade på Stureplans tvåårsfest, den borde väl inte SÅ många komma ihåg?

I vilket fall. Det blev naturligtvis Laroy, och jävlar i havet vilket drag det var. Eftersom jag var lite sen (min klack gick av i slutet av Humlegårdsgatan - att jag aldrig lär mig att ta taxi från dörr till dörr) fick jag köa i typ tio minuter innan jag fick komma in i värmen. Det var det helt klart värt. Alla var typ där - till och med Erik Martling! (Observera den tråkiga humorn.) Fler som jag travade rakt in i var Caroline Svensson och Josephine Westerholm, som kanske inte hör till inventarierna utan utgjorde lite travlig exotism.

Det ska man nu inte anklaga numera bloggande systrarna Forbes för - mer hemtamt blir det knappast. Eller jo, kanske - men det förutsätter att systrarna Böhm också är där (vilket de förstås var). Är Blondinmaffian på plats blir det en air av ens eget kök, men så var det faktiskt inte. Undrar om de åkt på kollektiv influensa? Kan inte se nån annan förklaring.

Friska och krya var däremot Emelie Mattson, Disa Ångström, Therese Sörälv, Maxinne Björk och Gisela Falcone (de två sista i vad som tycktes vara ett koordinerat push up-tema) som alla slog klackarna i taket (eller hade gjort, om det inte var så väldigt högt upp från dansgolvet). Oscar Durling och Jacob Ramberg värmde upp inför natten på White Room, och det gjorde väl i ärlighetens namn även Emilia Pavlovski, även om hon aldrig skulle erkänna det i efterhand. Rätt som det var klev så Alex Lewerentz upp på dj-podiet och tog över showen. Skoj, förstås. Måste vara betydligt roligare för egot att stå på Laroys scen än gömd i Caféts mörkaste hörn!

Natten fortsatte med White Room-eskapader, naturligtvis. Men det kan vi ta en annan gång. Låt oss istället prata om torsdagen!

Den blev nästan snäppet värre för lilla Nikki. Ibland undrar jag om jag håller på att bli gammal - jag orkar inte hålla samma tempo som vissa tjejer längre! Tänker på damer av typen Sofie Lindholm, Rebecka Wiklund, Suzan Henriksson och Michaela Kjellberg. Hur många kvällar har de missat det senaste halvåret? Typ noll. Eller Isabelle Wejander, Malin Andersson och Natacha Peyre med sin boyfriend Dhani. Är fredagen den nya söndagen? Tar hela Stureplan ut sabbat? Vad vet jag, jag är ju bara en liten halvschweiziska.

När vi ändå är inne på spåret "folk som aldrig tar semester" kan vi ju nämna Shire Raghe, som knappast kan ta osat nej till en enda inbjudan de senaste två åren, eller litteraturkritikern Nisse Holm som kan räknas in så säkert som "Allahu Akbar" i moskén när det vankas dinering. Hovreportern Catarina Hurtig börjar också närma sig den dimensionen, och det måste jag säga är väldigt roligt.

Några som aldrig kan ta semester är ju Uffe von Roth och Kristoffer Ahlbom. Inte för att de verkar lida nämnvärt av det, och inte heller Lina Lundemo, som i vanlig ordning fått laxplats bredvid arrangörerna. Well, well. Färden bar vidare ner till Hell's Kitchen; där de som aldrig tar semester fortsatte sitt "arbetspass". Isabel Adrian hade lyckats lura dit fästmannen Steve Agnello, vilket rönte visst uppseende, och gamle Idol-räven Markus Fagerwall gjorde ett oväntat appearance i ny pojkbands-frisyr. Just snyggt. Själv var jag lite pömsig vid det laget och dessutom livrädd för att missa ännu en deadline. Därför klättrade jag snabbt upp ur Dantes maximalistiska kretsar, trippade hem till Skeppargatan och la mig tvärs över sängen, med underbenen uppåt-i-kors och MacBooken uppfälld framför de flinka fingertopparna. Jag gör ofta så nuförtiden, det är en helt egen grej jag har kommit på. Känns så New York, på nåt sätt.

Bizous!
Nikki