|
Too-di-loo!
Det blev en kortare bortavaro den här gången. Men gud, så mycket skojigt vatten som hann flyta under broarna under tiden!
Eftersom jag omöjligt kan berätta allt utan att få min redaktör Thomas Grabes vrede i skallen så får det bli en snabbresumé av lördagens lilla turné. En turné som - inte helt oväntat - började på Laroy! Och där var det riktigt bra, ska ni veta. Vid bordet formelly known as dj-bordet hade direktionen styrt upp en fest med finskt tema. Nej, ingen koskenkorva, däremot fanns både fotbollsstjärnan Aki Riihilahti och NHL-meriterade hockeydjurgårdaren Ossi Vänhänen. Den senare hade tydligen samma dag åkt på ett matchstraff mot Mora, vilket alla vid bordet tycktes ense om var ett tredje gradens justitiemord. Jag höll förstås med, och fick ett litet glas champagne för besväret. Vid bordet fanns också tv-stjärnan David Hellenius - tror jag i alla fall. Nån sa att det var en look-a-like, men det tror jag vad jag vill om.
Träffade också fotografesset Ivan Nuñez, som normalt håller till i kreddiga källare, men som verkade trivas ypperligt bland backslicks och blondiner. Och tacka för det. Han hade väl sprungit in i Stephanie Strauch, Michaela Alestam och Nathalie Carler, som alla spacklat sig med någon eyelash-förlängare. Såg sjuukt förföriska ut, hade jag hetat Nicolas istället hade jag antagligen smällt av. Det gör jag inte, så istället travade jag bort till nyblivne helgarbetaren Erik Martling som fick äran att bjuda på veckans andra gratisjärn. Hur ska detta sluta egentligen?
Efter en stund slog det mig att jag spenderat alldeles för lite tid på V på sistone. Det beror i och för sig på att Fredrik Dahlheim nonchalerat mig totalt vid mina senaste försök, men skam den som ger sig - så jag gick dit. Och tro det eller ej; jag kom in! Det måste ha berott på att Fredrik var upptagen med att dissa någon annan, plus att gullige Uffe von Roth hade vägarna förbi repet. Jag tror i och för sig att han trodde att jag ingick i Niklas Angers entourage, men vad fan spelar det för roll? In ska man, och in kom jag. Basta.
Där inne var det förstås trångt, och en namnparad utan dess like. Innan jag nådde första barhörnet hade jag haft mer eller mindre ofrivillig fysisk kontakt med Fredrik och Ulrik von der Esch, Pontus Wachtmeister, Petter von Heidenstam, Johan Bonnier, Sean Atci, Fredrik Lidjan, Johan Lönnberg, Erik Sterner, Micke Becker, Per Gunne, Anki Edvinsson, Bojan Djordic, Jesper Blomqvist, Örjan Månsson, Rami Yacoub, Johan Lönnberg och Niclas Rahm. På väg från första till andra hann jag sen prata vipp-kjolar med Elin Kling, blänga tillbaka på Lina Lundemo, få en kindpuss av stilige Christos Neo, rufsa Fredrik af Klercker i håret, undvika Calle Schulman och diskutera Idol-Sams sorgliga exit med producenten Pelle Porseryd. (Eller, ja, i ärlighetens namn var det mest jag som diskuterade. Men Pelle såg i alla fall ut att lyssna och nickade medkännande.)
Efter det var jag förstås väldigt trött, och funderade starkt på att gå hem. Det kunde jag ju inte göra, men att spatsera hela vägen upp till White Room var absolut uteslutet, hur kul det än skulle kunna vara. Återstår Hell's Kitchen, då - men där stod förstås Dahlheim parkerad i bistert majestät. Uteslutet även det, således. Medan jag irrade runt planlöst på Stureplan fick jag så ett helgalet infall: Spy Bar? Där har jag ju inte varit sen inledningen av Dackefejden (alltså då Micke Becker var igång som bäst), och med tanke på att det nånstans borde höra till den kulturella allmänbildningen (vilken jag, som ni vet, värdesätter mycket högt) tyckte jag att det nog var bäst att göra ett försök. Inte för att jag hade några större hopp om en smidig entré, men ändå.
Döm så av min extrema förvåning när Stureplans chefredaktör Carl M Sundevall stod i dörren - och släppte in mig! Han tyckte tydligen att situationen var mycket rolig och skrattade högt när han presenterade mig för vakterna och en liten fransman i rufsigt hår som tydligen var Spyans egen Fredrik Dahlheim. Julien hette han, och han tyckte tydligen att det var väldigt roligt att få någon att prata hemspråk med. Kan tänka mig att de där små kajal-offren inte ens kan stava till Vogue.
Carl M tog mig hur som helst i armen och ledde mig upp, upp, förbi den ena skäggiga t-shirtmannen efter den andra. Han verkade känna samtliga och hälsade på ett sätt som snarare förde tankarna till 50 cent än Jacob Ramberg. Intressant. Vi skulle tydligen till nåt som hette Gubbrummet - och jag kunde knappast föreställa mig nåt värre. Spy Bar. Gubbar. Jisses. Men! Det var faktiskt inte så tokigt. I dj-båset såg jag två tjejer, som jag dessutom kände igen från Expressen Fredag av alla tidningar. Hallå, liksom. Kan det bli mer Laroy? Cecilia B Jonson och Annika Leone, för att vara exakt, och eftersom de verkade trivas tänkte jag att jag väl åtminstone borde ge det en chans. De suspekta typerna till trots. Döm sen av min extrema förvåning när jag dundrade in i Niklas Röja och Viktor Barth-Kron vid baren! "Har du inte hört, Gubbrummet är det nya brunt", sa Viktor och klappade mig på huvudet. Sen tog de varsin hot shot och pratade om finska hockeyspelare. Suspekt, var ordet.
Bizous!
Nikki
|
 |
|