Knappt hade vi lämnat den majestätiska stentrappan i fjärran då dj-honan Isabel Adrians uppenbarelse tornade upp inför oss. Hon var inlindad i något som kan liknas vid en klubbad isbjörn och lyckas därigenom se både dyr och glamourös ut på en och samma gång. Polartrakterna må vara en isbjörn fattigare, men vad gjorde väl det när musikhoppet Denise Lopez och drack en färgglad drink med väninnan Emilia Gierta? Ingenting alls, konstaterade vi.

För att fullborda en illusion av den västkustska staden hade lokalen smyckats med Göteborgstypiska attiraljer, såsom blåa och vita ballonger och hela säckar med bingolotter. Då vi i lugnt gemak spatserade upp på viphyllan var det således som att äntra en annan värld. Ballongerna, bingolotterna, göteborgarna - det gick inte att begripa att vi faktiskt var i Stockholm. När sedan urgöteborgaren Micke Trygg tog i från tårna och recenserade kvällens kamouflage med ett rungande "GÖTTMOS!", var förvandlingen ett faktum. Vi var på Push i Göteborg - fast i ett parallellt universum.

Freja Kjellberg var också där och skapade kalabalik. Att denna mörka skönhet var känd rådde det inga tvivel om, men få tycktes ha klart varför. Mannen som bara kunde le, Johan Holmstedt, håvade emellertid in rätt svar (Top Model) i den mantel av sorl Freja släpade efter sig, varpå det öronbedövande tjattret lade sig för ett kort ögonblick. Som en älva hovrade fröken Kjellberg sedan vidare genom lokalen iförd läder och en spektakulär t-shirt som närmast kan liknas vid ett duschdraperi. Fast superfashion, förstås.

Erkände stekaren Henrik Nordlander kom dit med sin likaledes stekige, men snäppet fylligare, broder Sverker. De båda såg ut att njuta som bara två genuina fiskarsöner kan göra, ögonblicket innan de kastar sig ut till havs. Vi hälsade dem båda lycka till med kvällens fångst och tog oss vidare i livet.

En bit upp i lokalen hittade vi Peter Forsberg, som kvällen till ära vikarierade för den utflugne Kristoffer Ahlbom. "Mannen som ekiperade världens alla ömma fötter" såg avslappnad men fascinerande blek ut, för att inte säga Spy Bar-mässigt blek ut. Lyckligtvis hade Peter skägg i sitt ansikte så förvirring om var duk slutade och hockeyspelare tog vid infann sig aldrig.

Andra figurer värda att notera var sockersöta Charlee Clauson, obligatoriske Uffe von Roth, söta duon Frida Wall och Emmi Honkasalo, Don Tomaso (som fick sig en rejäl modelektion av en bloggare vid namn Sigrid), Cannes-göteborgaren Magnus Wahlström, gamle dubbelspecialisten Johan Landsberg, Ted Melin och den alltid like festlige Micke Rosenberg.

Litteraturkritikern Nisse Holm fastnade tidigt i en korseld av tjejsnack som aldrig ville ta slut. Den högpitchade misshandeln skedde med sådan kraft att det under några intensiva ögonblick var en åldrande man vi hade att göra med. Lösningen blev för Nisse att förflytta sig jämte skohandlare Forsberg, vars ögon ögonblickligen tårades. Förmodligen blev han rörd av att få träffa den store tennislegenden. Det starka mötet mellan giganterna förde osökt våra tankar till den där scenen i Heat i vilken Al Pacino och Robert De Niro möts upp över en kaffe på en halvtjaskig krog vid sidan av vägen. Fast istället för kaffe dracks det champagne, och istället för en halvtaskig restaurang var det Sturecompagniets ballongdekorerade viphylla. Och sen var ju varken Foppa eller Holm med i Gudfadern.

En bit bort satt Rikard Strid och den långe Christian Wallenstam Berntsson, som med sin väldiga längd agerade periskop för aftonen. I handen höll han ett glas champagne, vilket förstås var både fint och målande. Bentley-handlaren Gustav Magnusson och vännen Sebastian Bach svängde förbi en kortis och visade upp sig, förstås till allas stora förtjusning.

När vi slutligen lämnade det pulserande slagfältet och tog oss ut i verkligheten (staden Stockholm i det här fallet) var det med glädje och en värmande vetskap om att alla som åkte till fel sida Sverige åkte just till, ja, fel sida Sverige.