Too-di-la-di-loo!

Vad är det man brukar säga? "Borta bra men hemma inte fy skam det heller". Jag syftar förstås på min lilla Göteborgstripp tidigare i veckan, som ni garanterat minns om ni tillhör min supporterskara (det gör ni - våga annat).

Igår lördag var jag dock tillbaka där allt började! Närmare bestämt på Laroy, alltså, där temat var samma som förra gången jag hade äran att återberätta stories därifrån: avsked. Hemskt nog. Den här gången var det dessutom Laroys själva essens; dess långa mittpunkt; motsvarigheten till solen om Laroy vore planetsystemet, som tog farväl. Jag talar förstås om Erik Martling, som mot allt bättre vetande ska lämna sitt skepp för en osäker framtid i östra Danmark. Egentligen borde jag vara helt förkrossad, och det är jag förstås till viss del, men dels har jag sen länge gett upp hoppet om en framtid för oss två och dels har jag lyckats luska reda på vem som antagligen kommer ta över skeppet. Och det, mina vänner, ska nog bli bra det med.

Nu var det dock lördagen vi skulle rekapitulera. Erik hade inte helt överraskande lyckats samla i stort sett varenda en som varit på Laroy lite för ofta (kontra socialstyrelsens rekommendationer) de senaste två åren. Där var "grabbgänget" representerat av ex-kollegan Fredrik Thor, Fabian Lönndahl, söta Mathias Kalleryd, Ludde Holm, Hampus Lindberg och så givetvis Andreas Carlsson, som enligt säkra uppgifter inte varit utanför Arnoldshuset sen våren '06. Tjejer då? Jovars. De gamla vanliga. Systraparet Böhm, Maria Edström med väninnor, den nya generationens Li Åwall och Disa Ångström, den lite mer meriterade generationens Katja Nilsand och Emelie Ehn, inventarien Michelle Zetterström, racerflickvännen Hannah Risendal och Freja Kjellberg. En sjuhelsickes massa kindpussande, som ni säkert förstår. Jag blev alldeles torr i halsen - därför var det ju väldigt lägligt att Stephanie Strauch och Nathalie Carler dök upp runt ett hörn med en massa rosa shots i nävarna. Weii-hoo!

Efter det sociala spektaklet var det bara att klänga sig fast i Eriks slips och åka snålskjuts upp till White Room. Oscar Durling har fortfarande inte behagat lämna sin thailändska solstol, men det börjar ordna sig: Jag tror bestämt att Jacob Ramberg har börjat känna igen mig! Nu känner jag mig förstås sådär lite extra utvald och allt det där.

Jag trippade med nätta men bestämda steg ner mot inre baren, när en hand plötsligt grep mig om nacken. Jag blev rädd, men lugnade mig snabbt när jag insåg att det bara var min gamle vän Björn Skyttmo, för dagen i ett lite mer balanserat backslick, som ville hälsa och tvångsmata mig med den obligatoriska lakritsshoten. Det fick han förstås så gärna. Jag gillade konceptet så mycket att jag omedelbart gick fram och tvångsmatade Nisse Tham med tre shots, som han i och för sig hade beställt själv, men ändå. High-fivade också hans söta kompis Janne Feldman och Stureplans gulliga webredaktör Thomas Grabe, som råkade hänga ut i närheten. Därefter vidtog den obligatoriska bekräftelserundan, som den här gången involverade kindpussar med bland annat Gustav Meidner, Michaela Kjellberg, Hulya Satir, Maria Ljungström, Linda Ridderbom, Elin Ljungström, Caroline Genmar och Amanda Merio.

Hemgång, trodde jag sen. Men så från ingenstans dök min kollega Magnus Fenger-Krog upp, med shots i näven och två hetsande Forbes-systrar i släptåg. Det gick förstås helt åt skogen, men det kan vi ta en annan gång. Ny vecka, nya äventyr!

Bizous!
Nikki