Too-di-loo!

Lovade ju ett återseende den här helgen, och mig kan man lita på. Att inte hålla löften strider svårt mot min släkts väst-schweiziska adelskodex, så nu kör vi!

Lördag blev det till slut, och jag styrde stegen mot Laroy! Det var trots allt ett bra tag sen (den där lilla extrarundan i onsdags räknas inte), så jag tyckte att det skulle bli spännande att se om jag kände igen mig. Dock var jag lite orolig - det var trots allt helg före löning, och februari i kalendern. Kunde dock snabbt lugna ner mig - allt var som vanligt, och folk hade definitivt hittat ut!

Den första jag sprang in i var Michelle Zetterström, och det var väl inte direkt superoväntat. Hon har verkligen satt ner foten den här vintern och tagit rollen som norra Biblioteksgatans leading lady. Tror inte att hon har missat en kväll (eller timme) sen i höstas! Inte heller väninnan Caroline af Winklerfeldt, som plikttroget slöt upp som vapendragare. Jag skrittade vidare i lokalen och hittade två andra, likaledes söta inventarier i Caroline Söderqvist och Amanda Merio. Vid det laget började jag fundera: är det så att Laroy har en särskild dragningskraft? Kan vi till och med tala om en beroendeframkallande effekt? Är det dags att mynta begreppet Laroy-o-holics? Jag tror bestämt att det är det. (Och jag är rädd att jag själv fyller sjukdomskriterierna ganska väl...)

Fler som gillar Laroy är snygga paret Kristian Frieberg och Tess Montgomery, som satt och mös vid ett väl uppdukat bord tillsammans med bland andra platschefen Oscar Durling och Gustaf Meidner. Jag slog mig ner och försökte delta i konversationen ett tag, men det gick väl sådär halvbra. Traskade istället iväg och skålade lite med söta Filippa Orback, innan jag fick för mig att göra nåt mycket udda: Gå till White Room!

Lite tidigare än vanligt, ska sägas, men folk var det där också vill jag lova. Tog en inledande kindpussarodyssé och klarade av bland andra Elin Ljungström, Charlotte Åström och Elina Gollert, innan jag parkerade i baren och försökte lura Johan Oscarsson att bjuda mig på shots. Den i övrigt trevlige norrlänningen verkade inte fatta vinken, så efter ett tag gav jag upp och traskade iväg till dansgolvet. Inte för att dansa, hemska tanke, men väl för att titta. (Okej, lite högerarmsvevande kanske råkade förekomma, men det behåller vi inom parentes.) Lyckades dock ta mig därifrån efter ett tag och konverserade trevliga Daniel da Silva och Rasmus Billborn, innan jag hookade upp med mitt favorit-partydjur Sara Camtrell. Där blev jag fast, som så många gånger förr.

Klockan hade dock inte hunnit bli speciellt mycket, och en vild tanke flög i mig: Jag kanske skulle testa en sväng till Hell's Kitchen?. Sagt och gjort; på vinst och förlust hoppade jag nedåt Sturegatan och tro det eller ej, jag hade tur. Där stod nämligen Uffe von Roth som verkade ha överkonsumerat pepparkakor och viftade in mig före kön som om jag vore Marie Serneholt eller nån. Jag slog följe in med Uffe och träffade då bland annat Djurgårdens hockeystjärna Fredrik Bremberg, som verkligen gjorde stan, och min lite speciella favorit Mattias Trotzig som höll hov för sitt entourage. Det började bli sent, men jag tog mig en vända i lokalen och hittade bland annat Kristin Holvid, Nicholas Ulfsberger och Jonas Ghauri, innan jag ställde mig och kollade på när coola Özgur Can backade upp Eddy Cabrera i dj-båset. Sen - hemgång. Det kommer en ny vecka, och en sjudundrans massa fester man inte får missa. Hörs då!

Bizous!
Nikki