Bloggkommentatorerna
om bloggen + om bloggen -
stang

Anna-Maria och Mia kommenterar, diskuterar och analyserar bloggar. Här uppdateras du om det senaste i bloggvärlden. Den vinklade versionen.

Du når dem bäst på mail.

kategorier

Sök

Dagens tips

Jag har följt Katta Kvack, sporadiskt eller flitigt, på adresserna som hon har kuskat runt mellan. Hon har haft sminkblogg, gravidblogg, vanlig blogg och nu en blogg tillsammans med kompis Nova. Jag älskar namnet. Vilken cirkus. Ett uttryck jag använder ofta. Särskilt när vi ska till stranden, eller hela familjen ska göra sig färdiga i badrummet precis samtidigt, eller när vi har någon barnfamilj på besök och så. För på cirkus är det hela tiden folk som kutar runt, kastar grejer, håller på att ramla, klättrar högt och lågt.

De beskriver bloggen som Hemmets Journal med tatueringar. Jag gillar Hemmets Journal och så älskar jag Kattas my little pony-hår.

//Mia

Dagens samlade:

Lite smågrejer:

  • Hej Sonja… Hahahaa…
  • Paows reklamfilm. Hahaha, ja, varför ska man försköna svamp? Visa upp svampens obarmhärtiga baksidor bara!
  • Fotbollsfrun. Jag orkar inte heller vara en sån som tänker ett extra varv när det kommer till Robin Williams död, men jag tänker bara att ja, självmord är självmord, men att kalla dödsorsaken depression kanske inte har så mycket med att skambelägga självmord som att lyfta fram allvaret i depression.
  • Paula ville bli socionom eller barnmorska, men kom inte in på utbildningen hon sökt. Nu söker hon jobb istället, och det låter som att hon har ett riktigt kul arbete på kroken. Det måste väl ha varit bloggen som gjort henne intressant för det jobbet? Det är väl ingenting som erbjuds åt vem som helst som bara råkar gilla kläder? Det känns som att den här "söka-tillfälligt-jobb"-perioden kommer avgöra hennes öde faktiskt. Vilket ju kan bli kul att följa.

Det var allt. Tror jag. Fyll gärna på.

//Mia

Skolstartsoro

Lady Dahmer är nervös och ångestfylld nu när hennes dotter skall börja skolan. Jag förstår hennes känslor för min son har också börjat nu, men jag känner inte likadant själv. Inte samma starka oro i alla fall. Jag jobbar ju själv i skolan som lärare och ser positiva saker varje dag där och alla lärare som sliter sönder sig för barnens skull. Försök att tro på lärarna. De behöver det nu när samhället inte tror på dem.

Sen är det så klart nervöst i fall barnen inte skulle visa sig klara av skolan eller få svårt med kompisar men vad är alternativet? Det finns inte på kartan att jag skulle ha hemundervisning för mina barn. In i samhället måste ju barnen på ett eller annat sätt. Men visst är det oroligt. Det är ens barn.

Hur tänker ni om skolstarten?

//Anna-Maria

Hur viktigt är det med bilder?

Kolla så fina böcker Niotillfem-Sandra gör av sina bilder. Jag dör, eftersom jag grämer mig över att jag 1. inte orkar lära mig att använda kameran utan alltid tar iPhone-bilder 2. om jag lär mig kameran så kommer jag ändå inte gå runt och bära på den 3. lever inte tillräckligt spännande liv för att göra intressanta fotoböcker 4. typ alla bilder från min sons andra år är borta eftersom min dator stals och jag inte hade någon backup 5. jag är så usel.

Usel mamma är jag också. Kolla Linda Bloms album om sin graviditet. Sånt gör inte jag. Som sagt, jag slarvar bort bilderna på barnen. Men deras pappa är ännu mer usel, för han tar uteslutande fula bilder på barnen, när de blinkar och har snor i hela ansiktet, och han säger ibland halvhjärtat att vi borde framkalla lite bilder, men det är ju knappast så att han faktiskt gör det.

Men så skakar jag faktiskt av mig detta och tänker att det är lite galet den här fixeringen vid bilder och dokumentation, som finns just nu. Jag kan få lätt ångest av att råka radera en bild, eller om ett dokument försvinner från datorn. När min förrförra dator kraschade så grät jag och hade mig. Även när min förra då stals. Men sen, ärligt talat, hur ofta tänker man på bilder som försvunnit? Aldrig.

Ibland kan man ju önska att det fanns någon enda jävla bild på farfar när han var liten, för att man vill se någon likhet med en själv eller så. Men inte en enda finns det och det är som sagt lite trist. Men det finns liksom inte på kartan att jag skulle vara intresserad av att titta på 4706 bilder (finns i min telefon just nu) på farfar när han åt gröt och badade i vattenspridaren...

Jag är alltså kluven. Jag älskar att ta bilder på barnen, och tittar faktiskt ganska ofta på dem. Gillar appen timehop där man kan kolla på vad som hände på dagens datum fast tidigare år. Men jag försöker avdramatisera det här samlandet på dokumentation.

//Mia

Vi avslutar eländet

Jamen vi kör väl en fortsättning på de två inläggen om elände? Josefin Knave har haft en riktig skitdag. Jag också. Att jag vaknar lätt sliten efter en kräftskiva följs upp av en dunderförkylning med obligatoriskt näsblod här i soffan. Och så Tyra då. Jag får panik och ångestkänslor av att läsa om Tyras tillvaro. Hela tiden händer det jobbiga och ibland märkliga grejer hemma hos henne. Hennes häst ska avlivas så hon tar massa fina bilder på honom, och sedan försvinner minneskortet. Fyra personer letar genomsöker varje centimeter av stallet, men hittar det inte. Jag får panik. Hela Tyras tillvaro känns som en trög och obehaglig dröm, där ingenting går smidigt.

Jag har en återkommande sekvens, som dyker upp i olika typer av mardrömmar. Det går ut på att jag måste ringa ett viktigt samtal. Polisen, hjälp, eller bara någon jag älskar. Det är bråttom, och jag slår numret på en såndär gammal snurrskiva. Det tar sån tid att slå ett långt nummer på en sån skiva. Jag slår fel hela tiden. Jag får börja om hela tiden, och jag kommer aldrig fram.

Den känslan.

Nu blickar vi framåt mot en ny vecka.

//Mia

Modemobbning

Det har varit modevisning på Formexmässan med märket Love Forever och en massa kändisar och bloggare har varit modeller. I Johanna Toftbys kommentarsfält har det snackats en hel del skit om detta. Väldigt onödigt och taskigt gjort.

Fnulan fick nog och skrev det här.

//Anna-Maria

Chips och choklad

Den här bloggen kan man sammanfatta som två personer-en passion. Men det finns en annan blogg som heter två personer-två passioner. Nämligen chips- och chokladbloggen. Det hade lika gärna kunnat vara min och Mias undercoverblogg. Mia älskar chips och jag choklad. Det mest fantastiska med den här chips- och chokladbloggen är att vi slipper skriva den, för den är inte vår, men vi kan läsa den.

Gör det ni också.

Det här inlägget är skrivet samtidigt som jag klämde en Lindt Excellence "A touch of sea salt" dark-kaka. Gött!

//Anna-Maria

Vad är det här för helg egentligen?

Som fortsättning på det deppiga inlägget här under så har även:

  • Tyra bestämt sig för att avliva en av sina hästar. Hon är väldigt uppriven över detta, vilket man ju kan förstå. Jag blir lite oroad av det här inlägget också, där det låter som att hon inte orkar fortsätta nedtrappningen.
  • Blondinbella dragit ut sina visdomständer. Det kändes först fånigt att ha med den punkten på listan med de andra tråkigheterna, men efter att ha läst det här inlägget så känner jag extrema sympatier för Bella. Det låter för jävligt, och jag är så tacksam över att min visdomständer inte krånglar det minsta (och min tandläkare sa att om de inte gjort det nu så kommer de inte göra det i framtiden heller. Tycker det låter konstigt, men vad vet jag? Ingenting om tänder i alla fall.)

//Mia

Krya på er

Det här inlägget tillägnas två stycken bloggare och deras familjer som har råkat ut för hemskheter de senaste dagarna.

Anna som driver bloggen Garderobsgrubbel & Byråbekymmer ligger inne på sjukhus med blodproppar i lungorna. Hoppas att hon kryar på sig snarast och får komma hem.

Sen har vi bloggaren 56-kilos sjuåriga dotter Juni som har blivit attackerad av en hund som bet sönder både armar och rumpa på den stackars tösen. Fy vad obehagligt.

En stor "krya på er"-kram från oss!

//Anna-Maria

Dessie kommer inte undan

Dessie, Clara Henry och Daniel Paris var med i senaste numret av Veckorevyn och pratade om näthat. Inte mycket nytt blev sagt, men Dessie sa en kul grej:

Jag får fan mer hat än Breivik. Han får ju kärleksbrev ibland, det får aldrig jag.

Clara Henry tror att det tryggar att svara med samma mynt, och det kanske det gör. Men jag är numera försiktig med att ge råd kring hur folk ska hantera näthat. Dessie säger:

Jag har testat alla olika sätt. Radera, inte radera, svara, inte svara – men det spelar ingen roll.

Så fort man kommer med ett tips om att t ex inte svara, så skuldbelägger man dem som utsätts för näthat. Jag tror mer och mer på att det inte finns någon enkel strategi för att komma undan. En del utsätts otroligt mycket, och börjar bloggaren svara, så anses hen delta i bråket och då är det fritt fram att kasta skit, eller så ignoreras det, och då anses det vara fritt fram att fortsätta, eller så raderas kommentarer, och då blir folk frustrerade och tar varje chans att skrika för att få höras.