Bloggkommentatorerna
om bloggen + om bloggen -
stang

Anna-Maria och Mia kommenterar, diskuterar och analyserar bloggar. Här uppdateras du om det senaste i bloggvärlden. Den vinklade versionen.

Du når dem bäst på mail.

kategorier

Sök

Bloggar vi minns: Modegrisen

När jag vill minnas hur det var när vi började blogga, innan Instagram, snapchat, twitter och youtubare fanns så går jag in på den magiskt gulliga Modegrisen. Det är en blogg som är skriven av en gosedjursgris som skulle vara som en livsstils/modebloggare. Bloggen har inte varit aktiv på många år men jag är glad att den finns kvar. Man känner igen mycket från hur Ebba von Sydow brukade blogga och modegrisen snodde hennes Ciao! som hälsningsfras.

Så vill ni minnas och få er några skratt så tycker jag att ni skall gå in på Modegrisen och kolla vad hon hade för sig.

Minns ni?

//Anna-Maria

Bästa Magdalena

Åh vad man ÄLSKAR Magdalena Graaf. Bästa kändisbloggaren. Bästa kändisen jag kan komma på. Hon var på Nyhetsmorgon i morse och var extra fin när hon pratade om sorgen efter Isak. Ofrånkomligt att inte gråta.

Hon är så ärlig och äkta. Hon är helt öppen med att hon inte har en aning om hur man gör när man sörjer, och hur man tar sig igenom ett barns död. Gör inget anspråk på att vara experten som kan hjälpa andra. Det verkar annars vara väldigt lätt att hamna där, när man som kändis berättar om en svår upplevelse. Hux flux är man ansiktet utåt för just det, och håller på som en professor och föreläser om hur man löser situationen på bästa sätt. Antagligen för att det är så svårt för folk att höra något som bara är nattsvart. Det var det ju även i den här intervjun. Man vill så gärna höra något glättigt och tröstande på slutet, men det finns ju ingen tröst. Ett nytt barn ersätter inte ett förlorat.

Hon säger att det enda hon lärt sig hittills är att livet är skört, och att inte ta någonting för givet. Ja, så ÄR det ju, och det är det absolut värsta jag kan höra. Men Magdalena lägger inte på något förskönande filter och det är verkligen beundransvärt.

//Mia

Enklaste tipset

Kollade på Ernst jul igår, för att bli lite inspirerad. Hahaha! Nej, karln är ju oefterhärmlig. Det blev inget pyssel av hans tips, trots att jag älskar honom innerligt.

Däremot kan jag tipsa er om det här pysslet av UnderbaraClara! Det svåraste med det är att få bort etiketten från jalapenos-burken. Allt annat var superenkelt. De där snöliknande ljuslyktorna kommer pryda min regnblöta trapp i morgon när Anna-Maria kommer hit på glöggfest. *infogar dansande tjej i salsaklänning-emoji*

//Mia

#jagärlucia

Elaine gav sig in i debatten om Åhléns lucia ordentligt. Bra tycker jag. Det behövs engagemang åt rätt håll i världen. Nu har hon tryckt upp t-shirtar med #jagärlucia som man kan köpa.

En sak jag tänkte på bara är att någon kommer säkert bli sur på att de tighta t-shirtarna kallas för damtröjor och de andra som inte är så tighta kallas för herrtröjor.

Vad tycker ni om den här #jagärlucia debatten?

//Anna-Maria

Dansande tjej i salsaklänning

Vet ni vad jag ville göra igårkväll när jag skrev det där inlägget om emojis? Jag ville vara ambitiös och göra en lista över vilka emojis man förknippar med olika socmed-personer. Det låter väl jättekul?!

Men eftersom jag varken är ambitiös eller tekniskt lagd så sket det sig.

Vet inte hur man lägger emojis i inlägget, så jag hade behövt beskriva varje figur, och det fattar man ju att det inte är särskilt användarvänligt. Sen kom jag på att jag bara har två stycken på listan. Men hör här, för dom är klockrena!

Amanda Schulman = måla nagellack-emojin. Hon använder den hela tiden, och den känns som HON. Även om hon brukar köra mörkare nagellack än bubbelgumsrosa.

Anna Book = hopslagna händer, typ tacksamhetsbön. Hon använder den alltid när något smärtsamt har hänt, och det gör det ju ibland.

Det var den listan. Nu ska jag scrolla igenom telefonen i jakten på min perfekta signatur-emoji.

Vi hörs

//Mia

Dumheter

Måste folk (Bingo) göra sig så jävla dumma?

"Ska en pedagog säga till på skarpen: -Nej Rambo. Fy dig. Du får bara leka med leksaker som är könsneutrala? Vad tycker ni? Skall jag ta ifrån Rambo hans bilar och ge honom en rejäl utskällning och förklara vad Hen är? Ni får bestämma den här gången. Jag gör det om merparten av er säger att det skall vara så."

Hade det inte varit synd om ungen i så fall, så hade jag uppmanat er ALLA att genast gå in på Ringos sida och be honom skälla ut sitt barn och ropa FY DIG för att han leker med bilar. Det hade varit så roligt att se Bingo så förvirrad, och så vilsen att han gör något som han själv är helt övertygad om är fel.

Vissa förskolor har tydligen tagit bort alla leksaker som inte är könsneutrala, påstår Bingo. Ja, om man googlar så finns det några enstaka förskolor som gjort det, och jag tycker det låter ganska kul faktiskt. Hemmen är så fyllda av leksaker som barnen önskat sig, men vi föräldrar har inte så himla bra fantasi. Det finns en anledning till att Alfons-böcker säljer år efter år efter år, och det är för att vi föräldrar känner igen dem. Jag älskar att få tips från förskolan och skolan om alternativa saker att presentera för barnen. Och det är ju jättebra om allt i hemmet inte är exakt samma som det som finns på förskolan, för omväxlingens skull. Om Rambo leker med bilar all vaken tid hemma så kanske han kan få jätteroliga alternativ någon annanstans. Det handlar såklart inte om att skälla ut småbarn som gillar en viss grej.

//Mia

 

 

Vilken emoji gillar ni mest?

Vet inte hur min hjärna är skapt egentligen, och varför den ständigt motarbetar mig i min kroniska önskan om att vara extremt allmänbildad. I alla fall: ser jag en lista över de vanligaste emojisen så blir jag intresserad av att lära mig nya saker. Då kastar jag mig över nyheterna. Och en sån lista hittade jag här.

Lite tråkig lista i och med att det är ungefär de jag använder mest. Hjärtat, hjärtögonen, slängkyssen och gråtskrattande ansiktet använder jag allra mest. Särskilt gråtskrattet när jag och A-M skickar skärmdumpar till varandra om saker vi inte kan skriva här. Tummen upp är den enda jag saknar på listan. Den ersätter ju alla "ok" sms jag skickar numera.

Klicka vidare till listan över emojis som alla använder fel. Jag skulle säga: emojis vi inte använder alls. Rostad sötpotatis?! Det är lika slösigt som att Anselm har en egen namnsdag.

En annan ovanlig emoji är den här: min och Anna-Marias egen, som föreställer Bloggkommentatorernas högkvarter. Kan inte föreställa mig att några andra än vi använder den.

//Mia

Feel good

HoP lyssnar på Bridget Jones baby medan hon städar. Jag hade också städat om jag hade haft det där städskåpet. Ni skall se mitt. Jag får inte ens plats med dammsugaren, så den står alltid framme. Den används inte mer för det.

Idag var faktiskt jag och Mia på bio och såg Bridget Jones dagbok, mitt på dagen. Det var vi och några kvinnliga pensionärer i salongen. Kul ändå och skönt med en nästintill tom salong. Kan rekommendera att gå på bio på udda tider.

Precis som Mia skrev i inlägget om serien Skam så ger inte den serien några skamsköljningar som jag trodde att den skulle göra. Fan vad bra den är! Måste också säga det så att jag har sagt det. Bridget Jones-filmen var pinsam typ hela tiden. Men väldigt bra den också. Det går inte att inte gilla Bridget och Mr Darcy. Har ni inte sett den så se den! Feel good (med många inslag av skämskudde) när det är som bäst.

//Anna-Maria

Ps. I somras var det Jane Austen-utställning på Tjolöholms slott här i Kungsbacka och då var vi där på visning. Där fick vi se och (röra!) den här. Ds

 

TV om tonårstraumat

Jag och Anna-Maria har idag kört igång ett Skam-race, på varsitt håll. Det startade alltså efter hennes inlägg från idag. Jag är klar med första säsongen nu. Nästa släpps på SVT Play på luciadagen, jag vet att man kan komma åt den på annat sätt, men det är ändå smidigt med svensk text och allt funkar.

Sen har jag och A-M inte hunnit prata om det, mer än något sms som löd typ: "Skitbra". Så nu pratar jag bara för mig själv.

Det blev inte mycket till skamsköljning. Och jag undrar nästan varför jag älskar Skam, för det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör den speciell. Handlingen är ju ett gäng ungdomar som går i skolan tillsammans. Det finns ju tusen liknande serier. Och den ser ganska vanlig ut också. Jämfört med Spung, som är min absoluta favorit i gengren. Den var ju mer speciell. Slog man på teven mitt i en scen så såg man direkt att det var Spung, med det speciella uttrycket i ljus, musik och dialog. Ungefär å beskriver iofs Hanapee Skam också, men jag tycker att Skam är mer vanlig än Spung, på ett mer realistiskt sätt.

Som sagt, inga skamsköljningar. Ganska mycket feelgood, måste jag säga, nu när jag precis nådde första säsongsavslutningen. Kanske för att jag är såpass mycket äldre än karaktärerna, så jag tycker alla problem bara är helt uppförstorade! Det var väl så när man gick i skolan? Det är väl en realistisk skildring? Hela skolan bråkar om en otrohetskyss som skedde bakom stängda dörrar på en fest. Hur kan kyssen ens bli ett problem, tänker jag, som vuxen. Hur kommer det sig att den ens nämns? Jag tänker bara att det känns som en kul grej som hände på en fest, skit i det, pojkvännen är ju ändå ganska dålig. Men 16-åringens värld rämnar. Så svårt det kommer bli att vara förälder till tonåringar, känner jag. Men de kommer väl ändå aldrig säga något till mig. Det gör inte ungdomarna i Skam till sina föräldrar, och det gjorde inte jag heller.

Nu längtar jag till Lucia, då nästa säsong släpps. Hade jag varit 16 år nu så hade jag varit överlycklig som haft en anledning att stanna hemma istället för att åka någonstans och fira Lucia, vilket man gjorde på 90-talet. Så sjukt dålig idé var det för oss på landet. Kallt, mörkt, fulla folk, kollektivtrafiken funkade inte på vardagsnätter. Jag är så glad att jag inte är 16 längre. Ser Skam, och andra bra ungdomskildringar som terapi efter det jävla traumat det var att vara tonåring.

//Mia

Skammen på SVT

HanaPee skriver om serien Skam och hyllar den precis som Liv och Caroline gör i sin podd. Har ni sett den? En ungdomsserie som är fantastiskt äkta tydligen. Den finns på SVTplay nu om man vill se.

Jag förväntar mig igenkänning, minnesluckor som öppnas och så klart skamsköljningar.

//Anna-Maria