08 apr / 07:53 av Mia under:
Alex Schulman,
Allmänt
Så fort det blir tal om de rara systrarna Kallur så har pappa pannan i djupa veck (han har alltid pannan i djupa veck, vecken är en permanent del av hans ansikte, jag har ärvt det, jag har veck när jag är helt obekymrad, och värre lär det bli med åren) och säger: "De där systrarna Kallur är allt ena riktiga svin!"
Då blir det förvirrad stämning och folks blickar börjar flacka och någon vågar sig på att protestera lite lamt: "Nja... jag tycker de verkar gulliga." Och alla skrattar lättat när pappa erkänner att han skojar. Hahahah! För de är ju så söta!
Samma sak, fast omvänt är det när jag säger att Alex Schulman verkar sympatisk. Förvirrad stämning råder eftersom alla som aldrig läst en rad av vad han skrivit vet att han är ett monster. Men i och med att jag inte tar tillbaka alltihop riskerar jag att få lite ovänner, så jag försöker nyansera min åsikt genom att säga: "Om man läser ett tag så märker man att han inte bara är elak. Han skriver bra och så... Han är inte så hemsk som många tror... Tror jag, men vad vet jag?"
Men nu har jag varit mesig för sista gången. Alex var med på Svt idag och pratade om sin bok och berättade om minnen av sin far. Det fanns inget att klaga på, men min man tyckte att vi skulle trycka på mute för att slippa höra. Nu är jag jävligt trött på fördomarna som står huggna i sten.