Jag har tyvärr liknande erfarenheter.
Min mamma har aldrig ätit normalt, hon har pratat om bantning, att hon är tjock, att hon mår dåligt. Men faktum är att det inte är hennes pratande som fått mig att må dåligt utan hennes beteende. Att se henne peta i maten och inte äta som vi andra gör, eller att hon äter små portioner (dukar fram kaffefat till sig själv) och hoppar över måltider.
Själv har jag alltid mått dåligt över mitt utseende, gömt mat och smygätit. Jag får alltid dåligt samvete när jag äter i min familjs närhet och det är inte föränn nu som jag ändå känner att det är ok att äta, mat är inte fel. Till skillnad från dig har dock aldrig varit pinnsmal, snarare tvärtom, vilket gjort det ännu mer jobbigt, Jag har liksom inte varit smal som min mamma och syster för att jag ätit, inte bra saker ibland heller.
Men, när jag tittar tillbaka på kort från när jag var liten så var jag inte särskilt stor, jag hade en liten mage, men den försvann när jag började träna i mellanstadiet. Men ändå har jag minnen av hur ful och tjock jag kände mig som liten. Tankar som jag inte tror jag fått på något annat sätt.
När jag själv får barn kommer jag aldrig visa sådant här beteende. Det ska vara bra matvanor redan från början. Och föräldrar som bantar och äter annorlunda än barnen och sedan tröstar sig med, "men vi äter ju tillsammans i alla fall" är för mig bara skitsnack, för barn blir påverkade av det ändå. Kanske inte alla men vissa i alla fall.
Väldigt mycket off topic, men jag kunde inte låta blir att skriva lite. Tänkte på det redan första gången jag läste BK's inlägg men det kändes onödigt att skriva. Men "glad" på något sätt att jag inte är ensam.