Åh, gamla Virginia Andrews!
Kommer ihåg när jag som elvaåring först upptäckte hennes böcker. Hur jag satt med blossande kinder och läste den där hemska scenen med Chris och Cathy samtidigt som hela tiden nervöst tittade mig bakom axeln i rädsla för att bli upptäckt. Rädsla för vad kan man undra? Inte dirkekt så att någon förbigående bibliotekarie hade brytt sig ett skvatt om vad jag läste men på den tiden kändes det som de skulle kunna läsa sig till innehållet i boken bara av mitt ansiktsuttryck.
Sen var det ju lite spännande sådär då den serien utgjorde de första böcker jag någonsin lånat från vuxenavdelningen. Håller definitivt med det ni skriver ovanför, den boken hjälpte mig göra övergången från barn och ungdomslitteratur till lite mer vuxna böcker. Har väl den boken att tacka för att jag som femtonåring läste både Dostojevskij och Kafka. Däremot kommer jag ihåg att det var pinigt med Andrews fula och klyschiga åttiotalsomslag. Dem associerade mer till halv-porriga harlequin-noveller (ni vet den sorten man man köpa vid kassorna på ica) än gotiska thrillers.