Man kan ha många intressanta diskussioner om välgörenhet. Vad gör välgörenhet med mottagaren? Vad innebär det när välgörenhet blir en storindustri? Hur kan välgörenhet bidra med något konstruktivt, och motarbeta att mottagaren blir ett passivt offer? Hur vänder man mottagarens passitivitet till aktivitet och förmåga att försörja sig själv? Det är jätteintressanta frågor som vanligtvis dyker upp när man diskuterar välgörenhet.
Det är däremot sällan en diskussion blir så urbota korkad som under det här inlägget från igår. Man baxnar när man läser!
Men jag måste lugna ner mig och påminna mig om att många av er som kommenterade är väldigt väldigt unga. Hur skulle någon annars tycka att 5000 kronor är alldeles för MYCKET att ge till Mammabecka? 5000 spänn för en barnfamilj sugs ju upp av bara farten. Min familjs bensinräkning kan inte ens betalas med 5000 kronor.
Unga människor är väldigt fixerade vid rättvisa. Kanske kan det förklara hur en del av er reagerade när någon själv väljer att skänka pengar till en medmänniska? Diskussionerna kring att det finns folk som behöver det mer är ju fullkomligt meningslösa. En enskild människa kan inte lösa världens lidande. Den enskilda människan har rätt att bidra med precis vad den vill till precis vem den vill. Mammabeckas läsare tycker om henne, och vill hjälpa henne. Det är inte konstigare än att man hellre ger en julklapp till sin lillebror som redan har dator, digitalkamera och iPhone än till valfri uteliggare man inte känner. Alla ni som gapar om att andra behöver mer! Lovar ni att ge fan i att köpa julklappar till era släktingar och vänner i år? Och att ni ger alla pengar till fattiga barn istället (obs! inte vilka fattiga som helst, det måste vara de allra fattigaste, de som inte ens flugorna bryr sig om)?
En del börjar även gnälla över att det är typiskt svenskar att tigga pengar. Det tror jag inte alls att det är. Det finns människor som inte kan försörja sig i alla länder i världen (jag säger INTE att Mammabecka inte kan försörja sig!) och i väldigt många av de länderna finns inga skydd alls. Där är det enbart tiggeri eller kriminalitet som räddar dessa människor från döden. Här i Sverige finns det skyddsnät. Därför behöver inte Mammabecka tigga. Därför är det fritt fram för hennes läsare att frivilligt hjälpa henne som tack för en fin blogg exempelvis. Det är ju jävligt bra att det finns ett skydd, för vad gör välgörenheten med Mammabecka? Hur många kommer från och med nu lägga sig i vad hon skriver om, och hur hon väljer att spendera dessa pengar nu när hon har fått dem av välvilliga människor? Jag tror det är en väldigt massa som kommer lägga sig i det. Redan nu har ju de som gissningsvis valt att INTE skänka några pengar börjat bry sig om vilka preventivmedel Becka använt sig av.
Jag hoppas att jag aldrig kommer att bli beroende av andra människors välvilja, för det kan lika snabbt vändas till motvilja. Enligt en del kommentarer av er läsare kommer jag aldrig hamna i den situationen eftersom jag först nu vid snart 30 valt att bilda familj, tillsammans med en man som jag varit tillsammans med i många år, i ett hus som vi själva äger, som vi betalar med jobb som vi båda har. Men något säger mig att man inte helt kan lita på att allt kommer flyta på felfritt resten av livet bara för att det ser ut så nu. Konstigare saker har hänt än att en människa har blivit sjuk eller arbetslös.