Man ska inte avfärda folk som skär sig i armarna som identitets och uppmärksamhetssökande. Det ligger mycket större problem bakom det. När man är riktigt jävla deprimerad så är det för det första rätt skönt att skära upp huden (nu talar jag av egen erfarenhet från när jag var yngre) för den smärtan är mer lätthanterlig än den du känner inuti dig. Du får dessutom adrenalin. Paradoxalt nog så mår du bättre av att utsätta dig för något som är skadligt - Anorexi är inte långt från det där heller, där man mår bra av att också skada kroppen. Och visst är det skönt för folk i såna lägen att hitta andra som förstår vad man snackar om, precis som anorektiker drar sig till Pro-ana forum. Att skada sig själv är inte så enkelt som att finna identitet hos andra, utan det är en psykisk sjukdom, som skapar ett beroende, som är svår att ta sig ur. Sedan finns det väl såklart VISSA som tycker att uppmärksamheten är det viktigaste, men det gäller allt. Det finns inte ett enda område som är befriat från det överhuvudtaget. Men majoriteten av de tjejer som skär sig i armarna (det gör fett ont i övrigt, och länge, och ärren sitter kvar hela livet - vilket man vet) skulle ha kunnat skaffa sig uppmärksamhet och identitet på helt andta sätt - Skälet till varför det blir ett självskadebeteende är lite tyngre än så, och jag kan försäkra dig om att majoriteten av de tjejer med största sannolikhet mådde otroligt dåligt och fann en slags stöd i att andra i alla fall förstod dem. För de som gör sånt här blir oftast, tyvärr, avfärdade som unga, dumma, upmmärksamhetskåta idioter - Då söker man sig till andra som inte tycker det. Vilket inte är så bra, för det föder mer destruktivitet precis som anorektiker som fastnar i pro-ana träsket med andra anorektiker oftast blir sjukare än soloanorektiker.
Så fungerar vi helt enkelt som människor. Vi är individer, men vår omgivning, de vi umgås med, vad de gör och vad de gillar och deras vanor påverkar våra vanor. Det gäller allt. Även destruktivitet.