tror mer hon menar att osäkerheten kan ta vilken form somhelst, och beroenden också

det är inte alls ovanligt att man blir självblind efter skönhetsingrepp och fortsätter fixa en massa på sin kropp och ändå aldrig bli nöjd

Izza: Snacka om att ta ut olyckan i förskott. Jag tror knappast att det är majoriteten av de som opererar sig som gör fler än ett ingrepp. Ofta handlar det om en sak man länge varit missnöjd med som man gör något åt. Men sen så finns det ju undantagen som kanske inte är nöjda med sig själva överhuvudtaget och därför gör operation efter operation.

"Om någon har tagit ett beslut som inte direkt skadar någon annan, så som kanske droger kan göra, så förstår jag inte varför man inte skulle kunna lyckoönska den personen"

det är ju precis det BK och LD menar! Det skadar visst andra! Det skadar hennes barn, och vad hennes barn lär sig om hur viktigt det är med YTA. Och kan du tala om HUR en bröstoperation kan vara något man gör för sin egen skull? Bara för att ens partner är nöjd med ens bröst och man ändå vill göra det betyder inte att man gör det för sin egen skull. För VARFÖR mår man bätte med större bröst?För att det finns inbyggt i oss att vi ska se ut på vissa sätt, och vi mår dåligt om vi inte uppfyller de kraven. Och DET är vad man lär sina barn, att man inte DUGER SOM MAN ÄR. Varför ska allt handla om ytlighet för? Det är ju det Bloggkommentatorerna menar, för det enda som förändras efter en operation är utseendet. På det sättet lär man sina barn att det är utseendet som ska bestämma hur man mår och vem man är. Om du kollar inlägget som Lady Dahmer skrev så finns det ett klipp längst ner som jag tyckte var riktigt bra som förklarar på ett bra sätt.

Fast vad menar man egentligen när man säger att man gör det för sin EGEN skull? Visst, jag tror säkert att Engla gör det för att hon tror att hon kommer känna sig snyggare, men frågan man ska ställa sig är väl VARFÖR man känner så? Och det är väl när man tagit steget att bli förälder som man mer än någonsin bör rannsaka sig själv och sina val i livet för att vara en bra förebild för sina barn.

jag menade att det KAN bli ett beroende, inte att det ÄR

Känns som hela inlägget gick över ditt huvud och det enda du lade på minnet var att hon jämförde det med ett drogberoende. Läs om?

Sofie: Tycker att du kanske ska läsa om min kommentar. Jag hakade inte enbart upp mig på att att hon jämförde det med droger. Jag hakar upp mig på att Engla inte får göra som hon vill, utan att att hon blir klassad som en dålig mamma för att hon väljer att korrigera något hon inte är nöjd med. Och jag hakade upp mig på att alla som inte förkastar hennes beslut kallas för "medberoende".

Fattar inte hur någon kan läsa originalinlägget och fortfarande inte förstå hur det skadar andra än sig själv när man opererar sig.

Håll käft Tina. Du är den sista som ska prata etik. Och lär dig skriva och bygga meningar, ta dig fem minuter och googla upp hur man använder utropstecken.

Du är så jävla vidrig.

Detta har nog aldrig hänt, och kommer nog aldrig hända igen. Men fan, Estetica, jag håller med dig!

Så alla som äter enligt LCHF är ute efter att bli smala? Lilla vännen, så är det INTE.

En del av oss gör det främst för att man mår bättre av det. Det handlar inte om utseendehets eller om att vara fanatisk.

Angående sillisarna.. varenda gång får den enskilda individen ta smällen när det gäller sånt här och det är väldigt synd. Men om man har förmågan att tänka steget längre och se helhetsbilden inser man (förhoppningsvis) hur skevt det är att det är mer regel än undantag att operera sina brister idag. När du har kommit dit kan du fråga dig själv vad det förmedlar till alla de som växer upp idag. De som inte kan värja sig mot alla ideal än.

För något år sedan frågade en (opererad) vän mig:

- När ska du operera brösten?

Inte OM utan NÄR.

Tycker att det speglar ovanstående ganska väl.

Jag håller med A-M.

Att genomgå en operation är förkastligt om det inte rör sig om faktiska sjukdomstillstånd.

Hanna: Alla som äter LCHF gör det kanske inte enbart för att bli smala. Men så hör skrev AM för länge sedan. "För att hålla mig smal har jag bantat och tränat sedan jag kan minnas. Nu kan jag äta normalt." Alltså så äter hon inte enbart dieten för att bli av med sitt sockerberoende.

Och "lilla vännen", jag ser det hela på ett större perspektiv men jag tycker ändå inte att det är något fel att korrigera något man är missnöjd med. Hade min framtida dotter/son när hen blivit äldre ville operera en kroppsdel så hade jag stöttat hen i det. Självklart hade jag velat att det var väl genomtänkt, och inget hen bara har fått för sig. Jag tycker att det är dumt att gå runt att må dåligt för något man kan göra något åt. Jag tycker som Ida här under, vissa går till psykolog för att må bättre, vissa har tandställning, vissa förstorar/förminskar tuttarna. Vem är ni att sitta och bedöma om vilka korrigeringar som är okey att göra? För jag antar att många av er som ser ner på skönhetsoperationer, själva har korrigerat saker med ert utseende som att färga håret, plocka ögonbrynen eller avd det nu må vara. Men att det då är okey för att NI tycker det.

Alla vill inte bli smala för att det är vackert. Övervikt är en folksjukdom. Det är väldigt ohälsosamt. För vissa är det lätt att "njuta i små mängder" men för andra är det en ständig allt-eller-inget-kamp att hålla sig normalviktig. Så nej, LCHF och andra dieter handlar inte bara om yta.

Om du så självklart hade stöttat ditt barn när hen vill göra en skönhetsoperation tycker jag är sjukt tragiskt. Jag är glad att jag inte har sådana föräldrar som skulle stötta mig i något sådant. Jag har också haft perioder som yngre då jag ville operera mina läppar. Stödet från mina föräldrar fanns inte överhuvudtaget, istället påminde dom mig om den gamla klyschan "man ska vara glad för det man har" och jag tror att deras avslappnade och ganska ointresserade inställning till skönhet och ideal har gett mig självförtroendet att inte syssla med operationer och annat trams.

Jag tycker det är att spotta de människor i ansiktet med RIKTIGA problem. Det finns barn som opereras flera gånger om året för att de inte skulle överleva annars. Vars föräldrar jobbar dubbla skift för att ha råd med hälsokostnaderna. Barn som skulle göra allt för att slippa ligga där och sövas ner och riskera sina liv. Och så kommer någon osäker jävla brud och lägger sig frivilligt där bara för att bättra på sitt utseende. "För sin egen skull"? My ass.

Det skadar andra. Att normalisera skönhetsoperationer leder förstås till att fler och fler bestämmer sig för att operera sig. Att fler och fler försöker "göra något åt" sitt utseende istället för att lära sig älska sig själv och lägga tiden, energin och pengarna på bättre saker. Ingen människa är en ö.

Sofie: Nu handlade inte varken Estetica´s eller min kommentar om människor i allmänhet, utan dubbelmoralen i AM´s inlägg. Det är nog få personer som skulle bli ohälsosamt överviktiga av att äta vanlig mat och godsaker i måtta.

Nu menade inte jag att stötta mitt barn när den är liten, men om den har varit missnöjd med något i flera år och är över 18 år, inte kunnat lära sig leva med det den vill korrigera, betalar operationen själv.. Ja då tänker jag stötta mitt barn i det beslutet. Sen märken man väl om ens barn har en ohälsosamt synsätt på sig själv, och då hade jag kanske inte stöttat beslutet. Men om den hade velat förstora eller förminska tuttarna, så har jag inget problem med det. Ett exempel är att jag har en bekant som skulle operera om hela sig själv till oigenkänlighet om hon hade råd. En sån människa skulle jag aldrig uppmuntra till operation för då är det något annat som är problemet egentligen. Men sen har jag en annan bekant som alltid har varit nöjd med sig själv och självsäker i vem hon är, men vill operera tuttarna. Henne stödjer jag.

Sen undrar jag, är det okey att slänga mat som är ätbar, eller spottar jag fattiga människor i ansiktet då?

Nu äter jag själv inte enligt LCHF, men har uppfattat många av "hyllningsinläggen" här som att det tar bort det där sockerberoendet som gör det så svårt att just "äta vanlig mat och godsaker i måtta". Min farmor försöker också äta nyttigt. Tror du det är för att hon vill vara smal och vacker eller för att hon vill vara smal och hälsosam?

"Sen märken man väl om ens barn har en ohälsosamt synsätt på sig själv, och då hade jag kanske inte stöttat beslutet. Men om den hade velat förstora eller förminska tuttarna, så har jag inget problem med det."

Du tycker inte att en person har ett ohälsosamt synsätt på sig själv om den vill lägga tusentals kronor samt riskera sin hälsa för att få större tuttar?

Nu har du säkert redan sett den videon som Lady Dahmer visade på sin blogg, men ifall du inte har det, gör det.

Och jag vet inte vad du gör med din mat. Men det ska mycket till innan jag slänger bort ätbar mat. Varför gör du det?

Sofie: Ja, det är ju illa om man inte har någon slags självbevarelsedrift så att man inte stoppar i sig så mycket så att man blir ohälsosamt fet.

Jag slänger mat när jag lagt på för mycket på tallriken. Sen är jag väldigt kinkig med att äta saker som kanske är gammalt, och därför slanger jag ofta saker som säkert hade gått att äta en dag till.

Mm. Det är ju ganska många som saknar det du kallar självbevarelsedrift. Vilket jag utgår ifrån att inte är en nyhet för dig?

Jag ser ingen dubbelmoral i att vilja äta hälsosamt och att samtidigt vara emot skönhetsoperationer.

Prinsessandia: Var sätter du gränsen för när ditt barn har en ohälsosam kroppsyn? För det finns massvis med människor som har bröst som skulle kallas fula, platta tomma taxörom mm (vad vet jag). Ändå mår de bra och lever ett normalt liv utan tanke på operation. Har de en sund kroppsyn då tycker du? För då innebär det att alla som är villiga att lägga sig under kniven för ett par "snyggare" bröst har en osund kroppsyn eller hur? för man kan gilla sina bröst trots att de inte faller inom ramen för dagen skönhetsideal.

Men hur ska du som är för bröstoperationer bedömma om ditt barn har en skev kroppsyn? Ska du själv syna brösten om de hänger tillräckligt eller om hon bara inbillar sig? Du tror inte att det är från början din kroppsyn som faktiskt får henne att ifrågasätta och kanske vilja operera brösten för att de inte är tillräckligt "perfekta?

Engla har ju aldrig ammat sina barn. Det är väl den stora skillnaden?

Hej, jag har också jättestor näsa som jag blivit mobbad för (enda araben i en svensk skola...). Jag har varit jätteledsen och hatat (hatar) min näsa, men inte operarar jag mig för det - jag arbetar med min SJÄLVKÄNSLA! Varför ska mobbare ha rätten att bestämma att du eller jag inte duger? Att vi inte är fina nog?

Men tror du inte att om du hade fått se under hela din uppväxt att du hade samma näsa som din mamma så skulle du ha fått se att man visst kan vara lycklig med en sån näsa? Det är lättare att utveckla komplex för sådant man känner att man är ensam om. Nu vet jag inte alls hur ditt eller din mammas liv ser ut, men det är en tanke.

Men antagligen har du blivit påverkad av din mamma på andra sätt. Att folk inte förstår problematiken. Så frustrerande. Det är mycket tydligt om du tittar djupare.. Tjejer som har uppmuntrats för sitt yttre hemma, smyckats med rosetter, spets, smink och pärlor blir oerhört präglade av detta. Min mamma har aldrig gullat ner mig men ständigt kommenterat min vikt. Påpekat att jag gått upp eller ner och hur många gånger jag ätit under en dag. Det är helt oacceptabelt för mig att bli tjock, att ens vara normalviktig. Hår, bröst, smink eller kläder är inte så intressant men

jag fick lära mig tidigt att jag ska vara smal. Jag kan aldrig komma ifrån det.

Hos min bästa kompis pratade man aldrig om ytligheter. Hon är både kraftig och har stor näsa, men det har jag aldrig hört henne ens oja sig för. Hon är världens tryggaste och härligaste.

Fatima har rätt, INGEN annan har rätten att bestämma hur DU ska må. Om man opererar sig pga att man blivit mobbad så GER man mobbaren rätten. Det man ska jobba på är självkänslan. Och att "Anonyms" mamma opererade sin näsa påverkar ju också hur anonym ser på sin näsa. Mamma blev mobbad, jag blev mobbad. Mamma opererade sin näsa och mådde bättre. Alltså ska jag också operera näsan för att må bättre. Man lär sig att TA BORT och UNDVIKA problemen istället för att TA ITU med och BEARBETA problemen. Problemet med näsan försvinner men man kommer fortsätta ha samma dåliga självkänsla. Vilket innebär att så fort man inser att det finns något annat på ens kropp som inte tillhör idealet kommer man må lika dåligt över det, istället för att acceptera sig själv.

Fast hon mådde alltså dåligt för sin näsa innan hon visste att mammans var opererad? Självklart tittade hon på sin mammas - och andras- näsor och tänkte att det vore lättare att ha det så. Gäller det inte för allt? Om hennes mammas näsa varit äkta - skulle hon inte mått dåligt menar du? Skulle hennes mamma då gjort sin näsa fulare för att få hennes dotter att må bättre över sin egen näsa? Att få självförtroende handlar väl om att acceptera sig själv - inte att se att andra näsor också är fula och acceptera dem av den anledningen.

om man är missnöjd med sitt utseende - ja då är man väl en dålig mamma på sätt och vis. MEN det är väl då det är dags att jobba med sin självkänsla. Varför är jag missnöjd med mitt utseende? Vad ligger grunden i det?

Hellre en ful mamma som är nöjd med vem hon är och som har en grym personlighet, än en som ojar sig över sitt utseende och opererar sig titt som tätt..

(säger jag som driver en mode och skönhetsblogg och har dessa två som största intressen. Och som känner mig ful över att mina ögonbryn har vuxit ut. Vad säger det om min självkänsla?!)

LD: Men är det bättre att gå runt och må dåligt om det nu inte funkar att jobba med självkänslan, än att man korrigerar det man är missnöjd med? Jag hade alla dagar i veckan valt en mamma som operarat sina tuttar/näsa/läppar eller vad personen nu varit missnöjd med, än en förälder som går runt och mår dåligt över hur denne ser ut.

Och vad spelar det för roll i slutändan? Vem säger att Engla slutar jobba på sin självkänsla för att hon opererar sig? Du säger att du ska jobba på att inte bry dig - det tolkar jag som att du fortfarande bryr dig. Så att du arbetar med din självkänsla med hur du ser ut är bra - men Engla (eller valfri annan opererad tjej) kanske arbetar med sin självkänsla med sina opererade bröst. Det kanske låter befängt - men poängen är att man slutar inte att arbeta med sin självkänsla bara för att man får en liten del av sig fixad. Om det nu sitter djupare - vilket det oftast gör - hjälper knappast en bröstoperation och det tror jag att de allra flesta är medvetna om.

Jag är absolut med på att man ska tänka på att man är en del av idealet om man opererar sig - men det är samtidigt en sak som ständigt pågår i samhället - vi skapar och rekonstruerar idealet tillsammans men det är faktiskt ibland väldigt svårt att stå emot - t.ex. när man inte känner igen den kropp som man en gång fötts med. Jag har själv inte opererats och planerar inte att göra det heller, men jag kan förstå det utifrån andras perspektiv också.

självklart utesluter inte det ena det andra, men om det krävs sådana drastiska metoder för att må bra - då undrar jag hur man kommer hantera ålderdomen. Engla kommer åldras. Alldeles snart så kommer de första rynkorna och efter det så börjar saker hänga. Vad händer då? Hur hanterar hon det?

jag kritiserar inte Engla för hon får faktiskt göra precis som hon vill. Hennes kropp, hennes val. Jag tänker heller inte döma hennes val eller anledningar eller på annat sätt skuldbelägga henne. Och det menar jag av hela mitt hjärta. Det jag kritiserar är FENOMENET. Den här normaliseringen som i sin tur påverkar oss alla på mer eller mindre sätt. Ju fler som korrigerar sina yttren, desto mer onaturligt blir idealet. En ganska stor majoritet av unga människor tycker t.ex att naturliga bröst är fula och hängiga. (jo det har gjorts undersökningar) Hur lätt är det för en tonårstjej att må bra i sin kropp när idealet dikterar en ouppnåelig norm? Hur lätt är det att förstå att mina bröst är normala när alla bröst som exponeras i media är silikon? förstår ni hur jag menar?

Jag förstår absolut hur du menar, jag diskuterar detta ofta med bekanta och har skrivit en c-uppsats om genus, sex och könsrollers framställning inom medier. Jag förstår problematiken, men det är som att Engla i detta inlägg och bland kommentarerna ensam får ta skulden för att hon påverkas av idealet. Det är ju just det som är fel. Och jag kan inte riktigt köpa argumentet att hon inte ska fixa saker för att hon blir en dålig förebild för sina barn. Det tycker jag är ofeministiskt och orealistiskt. Ofeministiskt för att jag inte hör någon klaga över pappor inom bloggvärlden. Att Alex Schulman ibland beter sig som ett tvättäkta svin - är det en bättre förebild? Och orealistiskt för att vi alla har ett bagage och duger förhoppningsvis som förebilder trots att vi begått misstag och trots att vi inte har ett starkt självförtroende. Hon har säkert många andra fina egenskaper som gör henne till en jättebra förebild. Nu läser jag öht inte Englas blogg så jag har ingen aning om hur hon är, men helt hemsk kan hon inte vara.

Jag är alltså med på vad du menar och i ett perfekt samhälle hade vi alla bidragit till att bryta ner det sjuka idealet, men det är ibland lättare sagt än gjort.

Anya: Att inte vara helt nöjd med sitt utseende som LD är nog ganska normalt. Jag själv är inte nöjd med mina bröst som är strutformade eller mina blygläppar som är stora. Men jag mår inte dåligt över det, känner ingen avsky när jag tittar i spegeln och har inga problem med nakenhet och skulle aldrig i mitt liv få för mig att operera mig. Men jag har mått dåligt över det, i tonåren vilken nog är vanligt. Jag menar mest att det inte handlar om att man måste tycka att man är perfekt, för det är nog ingen utan att man ska acceptera och jobba sig till en nivå där man inte mår dåligt av det. Tror att det är det LD menar att hon ska jobba på, att ställa sig framför spegeln och tänka wow fast man inte är perfekt enl. idealen. Sen tror jag inte att man kan jobba vidare på sin självkänsla om man gett efter för tex ett par bröst, för visar det sig att man blir nöjd med brösten så återstår andra brister och då har man helt enkelt lärt sin hjärna att operation är det som lett till perfektion.

men varför ska hennes lycka sitta i hur hennes bröst ser ut? Det är inte brösten som ska bearbetas. Det är hennes sjävkänsla. "Jag gör det för min egen skull för jag mår dåligt över hur de ser ut och kommer må bättre om de fixas" säger folk. Men VARFÖR låta utseendet vara grunden för hur man mår? Det är DET som är problemet. Att vi inte får vara dom vi är, utan vi ska låta uteendet återspegla vilka individer vi är.

WORD!!

Jag vet inte varför självkänslan sitter i utseendet, men som LD skriver så lever vi faktiskt inte på en öde ö utan vi lever i en värld som fokuserar på utseende men också på intellekt. Sedan tror jag inte hela självkänslan sitter i brösten utan endast en liten del, men så länge vi inte lever isolerade så är det nog verkligheten för många... Det kan tyckas skevt men att ändra hela synen på mänskligheten är nog inte Engla kommer hinner göra under sin livstid tror jag tyvärr...

kom på en annan sak.. Jag läser Lady Dahmers blogg rätt ofta för ibland har hon mycket intressanta åsikter & sjukt grymma åsikter men jag kommer ihåg när hon skrev någon gång om hur Disneys värld var en dålig förebild för det är vackra prinsessor som ska räddas av manliga starka hjältar blabla.. något liknande..

Men kul när man är växer upp då och vill testa på saker, vill exprimentera, vill leka med smink, nagellack, vill vara sexig, vill ha prinsessklänningar och man har mamma som står där och skakar på huvudet och känner "hur blev det såhär, hur blev det såhär??". Jag vill ha en mamma som låter jag vara jag. med eller utan silikonbröst, hår på bena eller inte. Nej det är inte så kul att ha en mamma som tycker allt är rätt, men det är inte så jävla kul med en mamma som tycker allt är fel heller..

Säger inte att det är så Lady Dahmer är men det kan fan kännas så ibland.

Jag ÄR fet, det är inget att hymla om. Men det är en myt att fetma i sig är farligt. Jag var inte friskare eller mer hälsosam när jag vägde 45 kilo. faktum är att det var helt tvärtom. Det jag ger mina barn nu är bra och hälsosamma matvanor samtidigt som jag försöker visa dem att det är bra att röra på sig. Det är livsstil som kan vara farligt. Är man stillasittande och har dålig kondition så spelar det ingen roll om man är smal. Är man aktiv och i bra shape så betyder vikten noll.

de som dör av hjärtproblem är till hälften smala och vältränade och andra hälften feta och stillasittande. Hjärtproblem beror mest på livsstil och gener. Inte vikt. Det är också en myt.

Dock så är det vansinnigt att börja jämföra aktiva val med övervikt. Att jag är fet är inget jag egentligen rår för. Det är ett resultat av två graviditeter och att gå ner i vikt är en tidskrävande process och handlar väldigt mycket om kroppen och hjärnans funktioner. Inget jag kan styra över.

---

när det gäller prinsessor och mina barn så skulle jag aldrig skaka på huvudet åt mina barn. Mina barn provar klänningar, nagellack, färg på ansiktet (smink får de inte använda, de är tre och ett) och annat könsstereotypt. De tillåts vara sig själva, UTANFÖR roller åt endera hållet. De får vara tjejiga, pojkiga, mittemellan. De leker med dockor, bilar, dockskåp, lego. De får prova på ALLA roller utan skuldbeläggning eller fördömanden från min sida. Är det den uppfattningen du har av mig så får du nog ta och läsa min blogg lite noggrannare, för då har du missat en ganska stor del av det jag skriver om.

Dock kommer jag aldrig uppmuntra dem att vara "sexiga" och då det får du tycka är trångsynt.

Jag menar absolut inte att du är en dålig mamma eller liknande. Eller att du inte låter dina barn prova på saker men ibland kan det kännas lite så när man läser din blogg. Säg att jag var din dotter till ex. Hade jag läst din blogg så hade jag kännt "min mamma är grym" men samtidigt varit lite rädd för att uttrycka mig om vissa saker till en mamma som har så hård åsikt om mycket. Min mamma är lite likadan och ibland blir det att man då skäms och är tyst för att i mammas ögon är det "fel". Ex om de nu vill vara sexiga och börjar digga Lena PH på högsta volym. (kanske inte vid åldern 3 och 1, det vore mycket oroväckande)

Dessutom 1. du är inte fet. 2. Jag läser din blogg. Ofta. Noggrant. Jag tycker din blogg är grym jag gör verkligen det. Du är vettig, smart och skön och du har ofta bra åsikter. Men som sagt (du och jag har haft den här diskussionen förrut när vi prata yta, inlägget hette Size Zero någonting...) kan jag känna att det som du tycker är rätt och vi som inte alltid håller med är lite smått korkade. Kan tänka mig att Engla känner sig rätt pantad när hon läser ditt inlägg, det känns som att du (kanske inte med flit) framställer det så.

Det är min åsikt.

Nu projicerar du kanske lite av din mammas egenskaper på mig. Min dotter är tre bast. Hon kan inte läsa. När hon når upp till en ålder då det här blir aktuellt så kommer hon ha växt upp och formats av en mamma som bejakat hela hennes personlighet, intressen och utveckling. Hon kommer antagligen känna att hon får vara precis den hon är, oavsett vem det är och hon kommer antagligen känna att vi kan prata om allt samt vara väldigt trygg i vår relation. Risken för att hon ska vara rädd för vad jag ska tycka är minimal. Iallafall inte högre än för nån annan. (alla oroar sig väl i viss mån över vad morsan ska tycka)

---

Jag var väldigt noga med att inte hänga ut Engla vid namn eftersom att diskussionen handlar om fenomenet i sig och inte Englas personliga val eller person. Jag skrev om sakfrågan.

Jo men du måste ju samtidigt förstå vad jag menar att ud kan uppfattas som extremt hård ibland, som att allt är relativt svart eller vitt? Du har ju faktiskt alltid svar på tal, alltid åsikter och missförstå mig inte jag tycker du är grym. Jag gör verkligen det. Men precis som min mamma så kan det vara extremt svårt att föra en diskussion med någon eller känna att man har ens luft att prata med någon som har väldigt starka åsikter och alltid svar på tal.

När det komemr till "sakfrågan" kanske du inte skrev direkt mot Engla men visst fan var det riktat åt hennes håll. Vore ju konstigt om du itne tycker det med tanke på att bloggkommentatorerna bla skrivit om det nu tre ggr. Att just DU och bla. Ebba von sydow tagit upp ämnet.

Att jag har svar på tal är för att jag 1. är påläst och 2. vet vad jag står. Det är positiva egenskaper och nåt jag kommer föra vidare till mina ungar. (det har jag redan om jag ser på dottern. Hon har inga problem att argumentera emot eller ge MIG svar på tal). Starka kvinnor fostrar starka döttrar. Ninja kommer inte bli nåt jävla mähä som inte vågar öppna käften för jag kuvar henne inte och tillåter ingen annan att göra det heller. Hon kommer alltid våga ta ton emot mig för jag uppmuntrar ifrågasättanden och argumentering.

Att du inte kan föra en diskussion med din mamma har inte med mig att göra. Jag är inte din mamma och min dotter är inte du. Er relation är er och har många facetter och sidor som i sin tur påverkar hennes bemötande gentemot dig och dina reaktioner på henne. Det har inget med mig och min relation till mina barn att göra.

Jag förstår liksom inte vart du vill komma? Att jag ska göra annorlunda i mitt föräldraskap? Att nåt annat sätt är bättre? Att min personlighet är skadlig för mina barn? Att mina barn kommer växa upp rädda och tysta för att de har en mamma med stor käft? Vad?

När det kommer till sakfrågan så upprepar jag än en gång; mitt inlägg handlade inte om henne. Jag refererade till henne anonymt i början som en återkoppling till den debatt som redan tagit fart i bloggvärlden och för att hon inspirerat till debatten. Inte för att debatten handlar om hennes personliga val.

Jannie: Vad vill du av LD egentligen? Låter som att du vill att hon ska be om förlåtelse för att hon har starka åsikter och inte tycker likadant som du. Folk är ju här för att tycka och diskutera, alla kommer inte hålla med dig och thats it. Kom till saken o säg din åsikt istället för att bara tjata om och om igen om hur LD säger emot och är hård när hon inte håller med dig. Och nu vill jag inte vara taskig utan bara säga som det är

Men herregud inte fan försöker jag få henne att be om ursäkt för att ha starka åsikter jag har sjukt starka åsikter själv. Sen har jag inte sagt att jag inte kan ta en diskussion med min mamma men precis som nu så finns det alltid alltid ett svar på allt. Och sandra om du kan läsa försöker jag komma till saken och försöker få fram en åsikt. Som många fattat förrutom du då. Dessutom har jag aldrig påstått något om att du skulle bli en dålig mamam eller ändra ditt föräldraskap LD utan bara att det kanske var något att tänka på. Men fy skäms på mig som har en åsikt, nu ska jag och mina silikonbröst sitta här och fundera på vilken jävla dålig mamma jag kommer bli.

men förklara hur du menar då? du tjatar ju om att jag har svar på allt? varför är det ett problem? eller hur det har med mitt föräldraskap att göra? är det nåt jag bör ändra på? är det nåt jag ska skämmas över? jag förstår inte vad du är ute efter.

du skriver ju att det inte kan vara kul att ha en mamma som mig och att om du var min dotter så skulle du vara rädd. Jag förklarar att du antagligen ahr fel och du fortsätter att hetsa upp dig över att jag har svar på tal som om det vore dåligt.

tillägg: jag är inte arg eller sur, men jag försöker förstå hur du menar och varför det här är ett problem. jag blir frustrerad när min personlighet pekas ut som ett problem i mitt föräldraskap speciellt när ingen lösning föreslås. (min tolkning alltså)