Jag förstår vad du menar och så upplevde jag också min barndom. Jag ville vara söta tjejen som alla tyckte om. Till varje pris liksom. Men jag tror det handlar om att jag fostrades, inte bara utifrån, utan hemifrån att det är bra att vara söt. Föräldrar och släkt och vänner påpekade ju hela tiden det "vad fiiiiin/söt du är!" samtidigt som de själva la väldigt stor fokus på att vara vackra och behagliga.
Jag älskar Pippi. Dels för att hon är så opedagogisk och tramsig och det älskar barnen. Pippi är en bra karaktär och förebild tycker jag. Lagom tokig och olydig men stark, självsäker och med ett tjockt lager skinn på näsan. Och en lång väg från de där jävla Disneyprinsessorna. Jag uppmuntrar mina ungar att bli lite Pippi.
Så jag startade en Pippi-kampanj redan när Ninjan var runt två bast. Pippi-filmer stod på TV'n för jämnan, Pippi-sånger sjöngs, Pippi-kläder inhandlades och Pippi-leksaker tog sin plats i rummet.
Och idag så älskar givetvis ungen Pippi. Och Tamlin är på god väg. Han älskar sin lilla Tommy-figur och Pippi-dockan och han stirrar koncentrerat med stora ögon när Pippi är på TV'n. "POPPO POPPO!" ropar han och BER t.o.m om att få se på henne. (han pekar på tv'n och säger poppo då)
Astrid var på barnens sida och det märks i hur hennes karaktärer utformas; busiga, trotsiga, starka, tuffa osv. De som gör allt det där barn vet att man inte får. Hon vet vad barn fantiserar om. Hon uppfyller deras hemliga tankar om bus och förbjudet och de kan leva ut det genom hennes sagor.