Jag har pausat från Alex Schulman ett tag. Det var tidigare så att Alex tillhörde min dagliga bloggrunda, tillsammans med några få till. Han tillhörde dem som jag besökte redan i mobilen i sängen. Men sedan i höstas har han uppdaterat för sällan så jag strök honom. Det finns något förnedrande i att gång på gång uppsöka en övergiven blogg. Som att lyssna igenom en tom telefonsvarare i hopp om att kärleken lämnat ett meddelande.
Så nu tillhör Alex blogg en av de hundratalet andra som jag går in på om jag ser en uppdatering på Bloglovin. De som uppdaterar sällan drunkar ofta och idag hade jag en dryg veckas Alex-inlägg att gå igenom. Det gladde mig, för det blir roligare då.
Jag såg att han fått 449 kommentarer på inlägget om vilka språkfel folk retar sig på på Özz Nûjens affisch. Det förvånar mig inte särskilt! Folk älskar att reta sig på text. Vi hade ett av våra mest kommenterade inlägg någonsin när vi för kanske ett år sedan frågade vilka blogguttryck ni irriterar er mest på. Det var sjukt rolig läsning, men jag hittar det tyvärr inte.