nu har jag inte varit i Auschwitz, men i Buchenwald. Ett Koncentrationsläger i Tyskland i närheten av Weimar.
Det är en jätte vacker plats, men när man kommer det är det som man drabbas av en sorg. Inga fåglar sjunger och även fast solen sken kändes det kallt och grått (visste in att jag kommit till ett koncentrationsläger för eftersom de höll det hemligt). Där i början av området där de hade barackerna har de ett sorts mur i form av en byggnad. Där inne är det flera tortyrkammare och i de hänger bilder och berättelser om folk som lidit där, det var otroligt gripande.
Vi guide visade oss en stenlinje framför ett stort fält. Han sa att här hade alla baracker legat och de rev de för att kunna återanvända materialet till hus åt alla de som blivit utan av kriget. Vid den här linjen fick de rada upp sig varje morgon, första raden på linjen. Och vissa dagar bestämde de att avliva alla som stod först.
Det hus som fanns kvar var gaskammaren. Jag gick in i förrummet men klarade inte att gå in i själv kammaren. Inte för att jag vill förneka vad som hände där. Men just för att jag inte klarade att stå där så många oskyldig dött.
Det låter som man hittar på när man säger att det känns som en kall hand tar tag om hjärtat när man är där. Men där sjöng verkligen inga fåglar. Ingen av oss kunde le eller skratta.
Jätte jobbig upplevelse men ändå lärorik. Som om husen och området fångat all smärta.
Hoppas ni fick den beskrivning ni saknat.
http://www.dkp-queer.de/blog/wp-content/uploads/2010/09/buchenwald-gate.jpg tortyrhuset