30 jan / 13:05 av Anna-Maria under:
Alex Schulman
Ingen kommer undan solen.
Just nu lyser solen in på mig på ett sånt där starkt vis som Alex gillar. Jag gillar det inte alls. Inte här hemma. Solen gömmer ingenting. Jag får kisa för att se vad jag skriver, vinkla skärmen i alla möjliga vinklar för antingen ser jag mig själv eller så ser jag ingenting. När jag kisar ser jag rynkigare ut än Börje Salming. Jag vet att solen gör att man blir rynkigare men va fan, det här är ju inte rimligt. Jag är 31. Inte 55. Släng det i ansiktet på mig bara. Gör det!
Hemma hos mig hade Alex trivts. Jag bor nämligen i ett hus som ser ut som ett akvarium med fönster överallt. Solen kommer in från alla håll och till råga på allt så är det snö nu också. Huset ser smutsigare ut än någonsin trots att det precis är städat. Fingeravtryck och spår av vatten som runnit på köksluckorna gör att det ser ut som det har varit fyllefest hela helgen. Det har det inte varit här på flera år. Det kliar i mig. Känns som jag vill åderlåtas för att slippa kliet i kroppen. Jag går där med min microfibertrasa och min förnsterputs och försöker radera bevis på bevis på att någon bor här. Det går upp för mig att jag går och raderar bevis på liv. Sorgligt, inte sant.
Men snart går solen ner och jag kan ställa undan trasan och fönstersprayen i ett par timmar tills den kommer fram igen och visar upp mitt inte så fläckfria liv.