Det tycks som att alla här diskuterar två olika saker, egna rum som i skilda från föräldrarna eller egna rum som ej delade med syskon.
Själv växte jag upp i ett ltiet radhus med tre syskon. Jag och min 13 månader yngre syster delade ett rum, vår andra lillasyster (sju år yngre än mig) hade ett eget rum och min mycket lilla lillebror sov i en omgjord klädkammare. Fungerade hur bra som helst! Sen flyttade vi till en 400 kvm villa när lillebror var ett och ett halvt, annars hade nog situationen blivit ohållbar. Men jag och min lillasyster älskade att dela rum. Det blev jobbigt ibland iom att vi hade så mycket gemensamt, gick i en åldersblandad klass ett tag tex... Svårt att utmärka sig själv. Men det hade nog varit lika stora problem även om vi hade haft varsina rum. När vi flyttade saknade vi att bo tillsammans, helt plötsligt satt vi isolerade i varsina rum. Även om vi var nybilvna tonåringar så saknade vi det! Vi förlorade lite av den supernära kontakt vi hade haft.
För min del låter det ohälsosamt att låta barnen sova med en som vuxen, man behöver faktiskt lite vuxentid också, men det är naturligt för barn att umgås nära. Ingen vill sova ensam egentligen, det ligger inte i vår natur. Att man sen behöver ett visst mått att självständighet som tonåring, ja. Det är en problematisk tid för många. Viktigt att det finns utrymmen där man kan vara ifred och ta igen sig, men att sova ihop och ha sina grejjer på samma ställe tror jag inte är det största problemet.