20 sep / 20:23 av Mia under:
Anitha Schulman
Först: jag skrattar ihjäl mig åt att folk som söker jobb hos Calle Schulman inleder ansökan med "Tja dvärgjävel". Hahahaha. Hur dumma i huvet är människor? Finns det ingen lägstanivå?
Sen har Anitha skrivit om det där som vi har diskuterat flera gånger på den här bloggen, om föreställningen att unga människor idag är så himla lata och bortskämda.
För det första tror jag att folk i alla tider har förfasat sig över ungdomens förfall. "På min tid var det minsann annat..."
För det andra så undrar jag hur det kan vara möjligt att just dagens unga tar karriär och chefsjobb för givet? Det är just sena 70-talister och 80- och 90-talister som har haft hög arbetslöshet som ett hot efter utbildningen. Innan dess var det betydligt enklare att få ett jobb utan att ens ha tagit studenten. Men kanske har curlande och moderna föräldrars sätt att se sina barn gjort dem bortskämda, och utrustade med enormt självförtroende. Jag vet inte?
För det tredje, de där listorna hon beskriver, över folks prioriteringar (vet inte varifrån hon fått dem), de är inte alls särskilt förvånande. Klart att 70-talister tycker att familj är viktigare än vad 90-talisterna tycker. De senare har ju inte hunnit få någon än! 90-talisterna har heller inget yrke. De har nära vänner, och dessa betyder rimligtvis mycket för dem. Det kommer ändra sig med tiden, och i framtiden kommer 70-talisernas yrke hamna låååångt ner på listan över viktiga saker. Då kanske bridge och barnbarn kommer högst upp...
Sist: om det stämmer att 90-talisterna tror att den största chansen att bli rik är att vinna på lotto, så tolkar jag inte det som bortskämdhet eller lathet, utan snarare som uppgivenhet. Det finns ingen chans att få ett vettigt jobb som man tjänar ordentligt med pengar på. Större chans på triss. Så hade jag kunnat tänka när jag tog studenten 1999. Och då spelade jag inte ens...