Bloggkommentatorerna
om bloggen + om bloggen -
stang

Anna-Maria och Mia kommenterar, diskuterar och analyserar bloggar. Här uppdateras du om det senaste i bloggvärlden. Den vinklade versionen.

Du når dem bäst på mail.

kategorier

Sök

Århundradets kärlekskrig

Jag har nu läst Ebba Witt Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Innan jag läste den läste jag igenom följande tyckanden från Bokhora. Jag läste om dem nu efteråt och fattade mer vad de menade och jag måste säga att jag är mer positiv till boken än vad de är. Jag känner igen mig i Ebbas bok. Inte allt. Inte våldet men maktförhållandet, karriärsbråket (kan ju appliceras på vem av oss skall vabba-bråket) och förminskandet. Det finns många bra citat som jag kommer att använda mig av framöver för att förklara relationer.

Om jag får ha en teori så tror jag att punktromanen var det enda sätt som Ebba hade kunnat skriva det här på. En roman hade blivit för avslöjande och en självbiografi hade blivit för "smutsig". Nu valde Ebba att skriva om sin relation på ett sätt som är stilistiskt snygg med en massa tänkvärda referenser till tidigare svinbra texter om relationer och passande för den roll hon har i samhället som intellektuell feminist och litteraturprofessor och som kanske är mest knäckande för Horace ändå? Hade hon skrivit en självbiografi eller en sliskig roman hade det blivit ännu mer "synd" om honom, fler hade tagit hans parti, och hon hade fått mer skit för folk hade tyckt att hon var elak som hängde ut honom så. Svenska akademiens Horace! Nu har hon skrivit en bok som hon inte behöver erkänna om den är sann eller inte och det gör att boken får ett litet hemligt skimmer över sig, vilket är smart, för det gör att man alltid kommer att spekulera kring den och om den handlar om henne och Horace. Därmed har hon nog skrivit en klassiker som hon själv säger.

//Anna-Maria

Nytt ord

Att vara någons fru har målat om hallen:

det är en perfekt stålgrå färg, väldigt ”mäklarchic” om ni förstår vad jag menar.

Hahaha! "Mäklarchic" har chansen att bli årets inredningsbloggord.

Jag vet inte riktigt vad hon menar, men gissar på sober och säljande. Modern, utan att sticka ut och ta över rummet. Så som de flesta vill ha det just nu.

//Mia

Bloggsafari

Underbara Clara och Malin Wollin skall tillsammans med Jenny Strömstedt (vilket drömtjejgäng!) åka till Kenya för UNICEFS räkning. De skall se och dokumentera hur kvinnorna lever där. Det skall bli oerhört spännande att läsa om sen när de kommer hem.

//Anna-Maria

Man SKA ju aldrig säga aldrig

Kissies jättelånga lista över grejer hon aldrig skulle göra gör mig helt nervös. Ordet "aldrig" sätter mina tankar i spinn. Klart att hon skulle strunta i bloggen ett dygn om någon hon älskar helt plötsligt dog. Klart hon skulle säga nej till att bli fotograferad av ett fan om hon av någon anledning stod och grät. Hon skulle sminka sig utan lösögonfransar om lösögonfransarna blev stulna precis när hon måste gå på jätteviktigt möte. Hon skulle kanske till och med ta tillbaka killen om hon var superkär och han hade en lång och komplicerad förklaring till varför han var pyttelite otrogen.

Det finns nästan* ingenting jag skulle våga säga att jag aldrig skulle göra.

*Jag garderade mig med ett nästan. Så jävla tam jag är. Fy fan.

Finns det något ni kan säga att ni ALDRIG skulle göra. Jag kan inte ens säga att jag inte skulle skada mina barn, för tänk om jag var tvungen, för att alternativet skulle vara ännu värre? Orkar inte ens tänka på den här frågan, för jag hamnar direkt i massa katastroftankar.

//Mia

Mer trender

Carolina Gynning hävdar att stora armband är vårens hetaste trend. Själv har jag varit i Skåne i helgen och vet vad som är inne hos män i sydligare delar av landet. Varannan man hade bruna chinos. Har inte sett det här i Göteborgsområdet (jobbar i Göteborg så tjata inte om att jag bara ser bönder på dagarna). Intressant att se att modet skiljer sig lika mycket som dialekterna.

Vad är det här med bruna chinos?! Kan någon läsare från Skåne bekräfta eller dementera.

//Anna-Maria

Det är så jobbigt att vara trendig

Paula köpt nya skor idag, och valet föll på ett par Adidas Stan Smith. Min favoritdoja. Fick mina första när jag var 10 år, och har sedan dess i stort sett alltid haft ett par. De håller ganska länge, även om jag använder dem som vardagsskor. De är otroligt sköna, och sticker liksom inte ut, förutom när de är helt nya och självlysande, men det går ju snabbt över. Behöver kanske köpa nya var tredje eller fjärde år. Ibland går de ur sortimentet och då blir jag alltid lite stressad, men jag har lärt mig att de alltid kommer tillbaka.

Nu har jag förstått att de är inne, sedan något år tillbaka, och det gjorde mig glad, av två anledningar: 1. Jag är i alla fall inte omodern på fötterna. 2. Då lär de ju vara lätta att få tag på, nästa gång jag ska köpa.

Men åååååh, vad jag bedrog mig. Knatade in på första bästa sportaffär och frågade efter klassiska grönvita Stan Smith och blev informerad om att de inte får säljas i vanliga ocreddiga butiker längre. Nu får man gå till någon särskild Adidas-shop, för att inte solka ner de tuffa skornas rykte. Jag vet ju att de finns på nätet, så det är inga problem, men vilken jävla attityd. Jag fattar ju att det ska vara svårt att vara trendig, men jag har inte bett om det. Jaja, jag får väl avvakta något halvår, så anses de väl töntiga igen, och så kan pöbeln gå och handla dem i vanliga skoaffärer.

//Mia

Mitten och slutet

Grattis till Frida Fahrman som fyller 35 år. "Nu befinner jag mig mitt i livet" skriver hon, och jag har inte tänkt på det så. Är det medelåldern hon syftar på? Mitt i livet låter lite som att hon från och med nu kommer räkna ner. Som om 70 år är slutet. Intressant tycker jag, för jag tycker annars att jag överallt hör folk räkna med att bli så himla gamla. "De som är små nu kommer ju bli 200 år", slänger en del ur sig, eftersom någon tidning skrev att någon trodde att det inte är omöjligt att de som föds nu kan komma att bli 200 bast. Men det är ju jävligt sällan någon blir 100 idag. Folk pratar om allt de ska göra när de blir gamla. Jag är helt livrädd, för OM jag kommer bli gammal så är risken stor att ålderdomshemmet väntar. "Det skadar ju inte att vara lite optimistisk ibland", säger någon och jag vet ärligt talat inte vad som är optimistiskt i den frågan.

//Mia

Låt dem skämmas!

Läste precis det här inlägget av Prinsessan. Jag blev så arg men också glad över att hon skriver om det och inte håller tyst. Alla män som gör så skulle man visa upp på stadens torg och låta allmänheten få höra hur dum i huvudet han har varit.

Alla som känner att de vill snacka skit om sin partner, varsågoda, se kommentarsfältet som stadens torg och spy galla.

//Anna-Maria

Ses på snapchat

  • 27 mar
  • 20:50
  • odd

Odd meddelar nu att han lägger ner bloggen, troligtvis för gott. Det är väl sista spiken i kistan för hans entreprenörstid. Folk pratar om att bloggen är död, men jag tror att det gäller dem som bloggat bara för sakens skull. "Klart man ska ha en blogg", tänkte de, och nu lägger de ner. För andra är bloggen en viktig grogrund, som verkligen fyller en funktion. Jag fattar till exempel inte hur Underbara Clara, Sandra Beijer eller Trendenser skulle kunna fortsätta sina karriärer lika framgångsrikt utan en blogg som bas.

//Mia

Jesus eller ett fyllo?

Hej Sonjas inlägg om påsklåten "Jesus lever" är härligt. Jag har alltid gillat den låten själv, trots att jag inte är religiös. Vi sjöng den i skolan på påsk och jag och min bror sjöng den hemma och "rockade loss" till den. Den börjar väldigt allvarligt och sen svänger den loss som gospel i refrängen. Jag kan tillägga att vi också gillade filmerna "En värsting till syster" där det var en massa gospel. Vi tittade på filmerna om och om igen och sjöng med till låtarna.

Det låter så härligt att vara frälst. Trösten de får i och med att de tror att de får träffa sina barn och döda släktingar igen. Det hade varit så skönt att tro det för det är min värsta tanke att jag en gång skall skiljas från mina barn och inte få träffa andra jag älskar.

Sen är det en sak till och det är det här med att de har Jesus inom sig och pratar med honom som Sonja beskriver. Det hade varit skönt med en vägledare. Själv har jag en inre monolog med mig själv, men ingen svarar. Möjligtvis har jag en magkänsla som säger mig när saker och ting känns rätt och så har jag en ångeströst som skriker när saker och ting är jobbigt. Den har sett ut som tavlan Skriet sedan jag såg den tavlan för många år sedan men nu är den utbytt. Den är för tillfället den här fulla figuren som har florerat på Facebook en längre tid. Mia visade mig det klippet när vi kollade på Melodifestivalen för hon tyckte att refrängen i låten Save me lät som hans fylleskrik. Sedan dess är det mitt ångestskrik inombords. Save me! :D

Ja ni förstår ju varför jag tycker att det låter härligare att vara frälst.

//Anna-Maria