Bloggkommentatorerna
om bloggen + om bloggen -
stang

Anna-Maria och Mia kommenterar, diskuterar och analyserar bloggar. Här uppdateras du om det senaste i bloggvärlden. Den vinklade versionen.

Du når dem bäst på mail.

kategorier

Sök

Sluta snacka skit om kvinnosläktet

Jag är ju ganska trött på det här eviga tjatet om hur elaka tjejer är mot varandra. Och hur elaka mammor är mot varandra.

Ja, det finns mycket skitsnack, mobbing och påhopp, särskilt på nätet. På bloggar är det väldigt vanligt, och bloggar drivs och läses främst av tjejer, och där ser man därför mest kvinnliga signaturer bland kommentarerna, inte så konstigt. De flesta vänliga, en del elaka. Mammor dömer varandra hårt, på nätet. Men i verkligheten har jag aldrig hört någon attackera någon annan mamma. Däremot vet jag med mig själv att jag är väldigt känslig för kritik eftersom jag fortfarande inte kan förstå att jag har barn och att jag är förmögen att ta det ansvaret. Så skulle någon fråga mig om mitt barns mössa tillräckligt varm så hade jag gått hem och grubblat över det "påhoppet" en hel vecka och kommit på dräpande svar osv. och sedan köpt den varmaste mössan som Vi föräldrar någonsin tipsat om. Pappor håller inte på och attackerar andra pappors papparoll i olika forum eftersom det knappt finns föräldraforum där män vistas, eftersom män så sällan pratar om mössor och bröstmjölksersättning.

Det beror inte på att män är trevligare. Det beror inte på att män är snällare mot kvinnor. Läs på forum där män hänger. Läs på Flashback, rastistiska nättidningar, eller för den delen Aftonbladets Facebook-sida.

Paula skriver här om att mammor skriver elaka saker till mammor, typ: "Det är egoistiskt att långtidsamma" eller "Du tar inget ansvar". Medan män enligt Paula "har en mycket rakare dialog med varandra". Vad är det som är orakt med att säga till någon att den inte tar ansvar? På vilket sätt är mäns sätt att uttrycka sig så mycket bättre? Nu gick jag in på Flashback för att ta ett exempel, men när jag ser vad männen skriver om Paula där så känner jag verkligen inte för att citera. Paula önskar till och med att hon var kille, så att hon slapp utsättas för detta av andra tjejer, men det ironiska är ju att hon då framförallt hade sluppit en hel del skit från män.

Vill man skapa en bättre sammanhållning mellan kvinnor så sluta spä på myten om att det inte finns någon.

//Mia

Kvinnosjukdomar

Den senaste tiden har ett flertal kvinnor i bloggvärlden och sociala media drabbats av kvinnosjukdomar. Jonna opererade bort cellförändringar igår, Hannah Widell fick ett utomkvedshavandeskap och fick operera sig för en månad sedan och nu har också Egoina råkat ut för samma sak. Allt har gått bra som tur är. Krya! <3

Jag är så glad att jag bor i Sverige och att vi har en kvinnosjukvård som är så bra som den är.

//Anna-Maria

Ingen talar om 1991

90-talet! Herregud, vad olika folk tänker när man pratar om 90-talet. De flesta pratar om magtröjor, chokerhalsband och buffaloskor. Cissi Wallin skriver här om Lene i Aqua som stilförebild.

Jag minns det där också, men med mest nostalgi minns jag de vanliga kläderna från tidiga 90-talet. De som vanligt folk hade till vardags. Som Sunes familj i julkalendern från 1991. Fick jordens flashback när min man letat upp en dokumentär om Perssons Pack från 1992. Sådär som de ser ut när de inte står på scen, så såg ju folk ut. Stora oformliga t-shirts, där ärmarna stod ut som vingar. Bylsiga jackor som såg ut att hålla värmen extremt dåligt. Stickade tröjor i syntetiskt material. Alla var så bleka också, de där åren mellan 1990 och -96. Precis som att lågkonjunkturen skrämde skiten ur folk.

Sen kom äntligen systrarna Graaf, brun utan sol, magtröjor och navelpiercings. Lite flärd, även om den inte känns direkt stilfull såhär i efterhand.

Men tillbaka till 1990 när både mammor och tuffa tjejer bar ski pants, utan skidor. Nu är de tillbaka! Men Malin Wollin säger nej nej nej.

När ska det tidiga 90-talet få en chans att komma tillbaka?

//Mia

Att åldras

Kitty skriver om åldrandet och att hon har kommit till insikt. Hon skall omfamna rynkorna. Bra tycker jag men det är sjukt svårt.

Själv är jag i övergången. Jag har inte riktigt accepterat det. Det är så svårt att inse att man numera börjar bli äldre. Man är inte så ung som man känner sig inombords och den krocken är jobbig. När jag tittar i spegeln så är det inte riktigt jag där.

Liv och Caroline pratade om hudvård i ett podavsnitt och då pratade de om att krämer inte hjälper mot rynkor och att det är genetiskt hur huden åldras. Jag hörde detta för flera år sedan av en kompis som pluggade på Chalmers och sedan dess har jag förkastat hudkrämer. Men jag förstår om man vill använda det, jag dömer inte någon för det. Men jag vill inte bli beroende av en dyr kräm som jag tror att jag måste köpa för att se lite yngre ut, när det inte är så.

De pratade också om det här med fillers och botox och båda tyckte att det var okej att göra det men Liv sa att hon hade inte kunnat göra det själv för hon hade skämts så mycket över det och hade därför fått hålla det hemligt. Exakt! Jag kan tänka att jag skulle vilja få bort bekymmersrynkan, men steget till att göra det är enormt. Jag hade också fått hålla det hemligt och inte kunnat säga det till någon utan att skämmas ögonen ur mig. Det hade fått mig att må sämre än vad jag gör över min bekymmersrynka. Sen är det ju så också att börjar man väl fixa med utseendet så är "cirkusen igång sen" som Hannah Widell uttryckte det i Fredagspodden en gång.

Som Monas Universum som gör alla möjliga skönhetsingrepp och berättar om det på ett väldigt öppet sätt. Nu är det halsen som är i fokus och skall rättas till. Vad kommer efter halsen?

Jag säger inte att det är fel att göra så men jag vill inte hamna i det hjulet själv. Även om man har lust att skära huvudet av sig varannan dag pga ful och gammal.

//Anna-Maria

Paula gör sig själv och andra kvinnor en tjänst

Paret Paula och Hugo åkte till Kenya idag, för att hjälpa kvinnor i kaffebranschen att få mer makt.

Paula såg mest fram emot flygresan. Innan man får barn kanske det är svårt att föreställa sig, men 12 timmar utan några måsten, med bara sig själv, filmer, böcker, poddar och kanske något trevligt att äta och dricka är nummer ett på härlighetslistan. En UPPLEVELSE att önska sig i julklapp. Jag hade kunnat åka hem med vändande plan faktiskt.

//Mia

Bästa starten?

Michaela Forni, Linda Hallberg och Petra Tungården är på Hawaii. Kul att se en bild på alla tre när de inte är uppstyrda eller vad man skall säga. Det är inte så många "vardagsbilder" i bloggar längre. Mer sådant tycker jag.

Otroligt vackert på Hawaii och vilken utsikt det är uppifrån berget där de tre hikade upp.

Michaela avslutar med att hon skulle vilja att varje morgon startade så.

Ebba avslutar också sitt morgoninlägg med just den meningen, men hon har fått sitta själv hemma med ett tänt ljus, inga barn, frukost, datorn och en tidning.

Jag kan tänka mig båda ovanstående. Helt klart.

Hur är er bästa morgon?

//Anna-Maria

 

Bästa vännen

Elaine skriver så fint om sin trogna vän, Emmy. Det är ganska lätt att se att Elaine känt sig underlägsen Emmy genom åren. Emmy var yngre, mer framgångsrik, med bättre betyg. Men de var vänner ändå, eftersom Emmy också var/är lojal och snäll. Jag tolkar kanske in en del, men jag minns hur det var att ha en vän som var så mycket mer lyckad på alla punkter. Nu tänker jag mig att alla vänner jag haft genom åren läser detta och tänker att detta handlar om dem, men det gör det inte utan det handlar om min jämnåriga kusin. Hon var/är så jävla smart och begåvad och framgångsrik, men också snäll, lojal och socialt kompetent.

Det är ganska svårt att vara vän med en sådan, eller hur? Man älskar verkligen den där vännen, och man inser vilken tur man har som har en så fantastisk person i sin närhet, men det är ändå jobbigt att i precis alla lägen vara lite sämre än henne.

Obs, det här sista stycket handlar om mig. Jag kapade Elaines inlägg kan man säga. Men känner ni igen det där?

//Mia

Happy första advent!

Idag är det första advent. Mysigt med tända ljus och julstämning. Så om det var den outhärdliga Black Friday i bloggarna i fredags, så är det desto mysigare i dag med första advent och tända ljus.

Bakas görs det också en massa nu vid jul och det är väl typ den enda gemensamma nämnaren. Alla har sina olika traditioner och när man skall baka pepparkakshus, pepparkakor och lussebullar. Många börjar med lussebullar långt innan december och efter lucia brukar alla ha tröttnat på den. Hembakade lussebullar är så himla mycket godare än de som är bakade på bageri som brukar smaka som ett moln av saffran och två russin. Själv har jag inga traditioner kring det här med bakandet. Barnens farmor brukar göra pepparkakshus med dem dock. Annars hade jag gjort det. Något vill man ju att barnen skall ha med sig som tradition.

Men en grej som jag gjorde igår, där jag samlade ihop mina sista vuxenpoäng, var att baka kärleksmums. Jag har alltid avundats folk som kan baka det och som slänger fram de saftigaste skapelserna man skådat på fikabordet och skrockar att det är så lätt. Visst, har jag tänkt. Men det var faktiskt lätt. Följde Jennys recept. Anledningen till att jag gjorde det var att mina barn är så stora nu så att idrottsaktiviteterna nu har gått över från babysim till riktig idrott och då förväntas det att man (frun) skall kunna baka. Min sambo tycker att vi kan köpa en kanelgiffelpåse och slänga fram, men han fattar inte att det är jag som får stå där med skammen sen. Papporna kommer undan det där.

//Anna-Maria

 

Dilemman

Är det någon här som läser Petra Tungårdens blogg regelbundet? I så fall kanske vederbörande kan svara på om det här inlägget är en uppföljning på ett tidigare inlägg, där valmöjligheterna som föranledde beslutet presenteras? Eller finns det ingen presentation? Är det här beslutet ett alldeles nytt ämne i bloggen? Är det meningen att man ska klicka några gånger för att få ett svar på vad beslutet gällde? Handlar det om något viktigare än valet av middagsrätt? Och vad ÄR nyttigast av spaghetti bolognese och thaisallad?

//Mia

Hotad till livet mitt på dagen

Med tanke på det inlägget jag skrev om uppfostringsmetoder så är ju det egentligen lyxproblem vilken metod man skall använda. Huvudsaken är ju att barnen är älskade och känner sig trygga. I alla fall om man tänker på det som Carin da Silva och hennes familj var med om tidigare idag.

De mötte en pappa och ett barn när de var ute i parken och pappan var helt galen och skrek och gapade på sitt barn. När Carin la sig i hotade pappan Carin och hennes man till livet. Bra att de sa ifrån ändå, trots att pappan var så arg.

Jag har aldrig varit med om något liknande privat, bara i jobbet, och så fort man anar att något inte står rätt till så anmäl till socialtjänsten.

Stackars alla barn som växer upp i kassa förhållanden och stackars föräldrar som mår så dåligt att de inte klarar av att vara föräldrar. <3

//Anna-Maria