Bloggkommentatorerna
om bloggen + om bloggen -
stang

Anna-Maria och Mia kommenterar, diskuterar och analyserar bloggar. Här uppdateras du om det senaste i bloggvärlden. Den vinklade versionen.

Du når dem bäst på mail.

kategorier

Sök

Tillbaka

Idag är det exakt nio år sedan vi drog igång projektet Bloggkommentatorerna. Vi hade pratat om det ett tag, och den 12 januari 2008 startade vi bloggen på blogg.se.

Därför passar det ju bra att det är just idag vi återgår till vår första hemvist, i alla fall tills vidare.

Här finns vi alltså igen. Senaste veckans inlägg saknas, och en del grejer måste ändras ganska akut. Vi ska till exempel omdirigera vår domän bloggkommentatorerna.se också, så fort som möjligt.

Följ med oss!

//Mia och Anna-Maria

Vackert

Sagolikt vackert på Sri Lanka där Nicole Falciani är. Drömmer mig gärna bort till liknande platser vid den här typen av årstider. Det är precis som om min hjärna lurar mig, för när jag har surfat omkring och tittat på paradisbilder så är jag lite nöjdare efteråt. Precis som om man kan lura sig själv att man kanske var där en liten stund i alla fall. Kanske borde sätta mig själv i en bastu med iPad, paraplydrink och drömma mig bort? Risken är väl att jag blir en iPad fattigare och att folk i simhallen ringer psykakuten.

//Anna-Maria

Kommande gala

Januari är ju galornas tid. Så kul för dem som är där, så trist för folk i tv-soffan. Men allt är ju skit i januari, så varför inte en sövande tv-tablå också? Men nu stundar i alla fall Elle-galan, som faktiskt är lite kul att följa via sociala medier. Visst är Elle-galan den roligaste? Det säger jag eftersom: 1. Jag har aldrig sett en minut av livesändningen. 2. Fina kläder. 3. Man brukar få höra ett par snaskiga anekdoter via någon pod, typ Säker stil, Fredagspodden, Lillelördag eller någonting med Kakan Hermansson.

Nu ska jag och Anna-Maria ha konferens, typ.

//Mia

Det lyckligaste i livet

Jag skrev om Annika Leone och hennes val att skaffa ett barn till för ett tag sedan. Nu har hon skrivit ett till inlägg där hon svarar på frågan varför hon vill ha ett barn till. Väldigt fint.

Citat:

"För ett par månader sedan frågade jag mig själv vad som gör mig lyckligast i livet. Och svaret på den frågan var så självklart för mig: Barn."

Några av er kommenterade att ni tyckte att hon kunde adoptera istället. Visst kan man göra det. Men handen på hjärtat så vill jag hellre jag ha ett biologiskt barn om jag kan välja. Jag hade också inseminerat om jag var singel. Sen är det väl så att det är oerhört svårt att få adoptera överhuvudtaget och som singel är det väl typ omöjligt.

//Anna-Maria

 

Kärlekstips

Lyssnade precis på den finaste kärlekshistorien, på P4 dokumentär. "Han längtade efter henne i 50 år". Den gick av någon anledning rakt in i hjärtat. Kanske för att den handlar om de mest sköra perioderna i livet, ungdomen och ålderdomen. Det är aldrig lika gripande om det handlar om folk i stabila 40-årsåldern. Eller hur?

Gillar ni smäktande kärlekshistorier så har ni ett tips alltså. Finns risk/chans för gråt också.

//Mia

Kissie inläsaren

Kissie har varit och testat rösten inför att eventuellt läsa in sin bok som ljudbok. Rösten visade sig passa, och snart ska hon spela in den. Jag tror att en bok oftast läses in av någon annan än författaren. Det är i alla fall min känsla. Men med tanke på att jag hört Kissie prata så mycket, och boken (gissningsvis) har ett jag-perspektiv, så kanske det är en fördel om hon läser själv.

Med tanke på mitt nyårslöfte kanske jag får ta och köpa den där boken, men jag väljer nog pocket i så fall.

//Mia

Svår barnlitteratur

Ett päron till morsa har varit på barnbio och börjat lipa. Bamse och häxans dotter. Den har jag också sett och blev inte särskilt berörd. Började däremot gråta av skratt, PÅ RIKTIGT, när jag såg Husdjurens hemlighet med familjen för ett tag sedan. Det är så sjukt när barnen inte ens fattar det roliga i en barnfilm, medan man själv uppskattar vissa skämt mer än ALL vuxenunderhållning en vanlig lördagkväll.

Men det finns ju barnkultur som är otroligt drabbande. Min värsta är Astrid Lindgrens mindre kända novell Märit, som finns med i en samling som jag fick när jag var liten. Läste Märit för barnen och jag fick lägga ner enorma krafter på att inte bryta ihop och skrikgråta i panik. Ur Aftonbladets dödsruna efter Astrid:

Men den vilda sorgen finns där förstås också, den som är som sten, omutlig. Tydligast kanske i den korta berättelsen Märit, ur Sunnanäng, där en människa, en liten oansenlig flicka, offrar sig för den hon älskar, utan att någon förstår det och utan att lämna något tomrum efter sig, ens i sin egen familj.

Rösten blev helt svag men samtidigt forcerad och jag tror inte ens barnen fattade vad novellen handlar om. Ska läsa den ensam nästa gång istället, när jag känner för att gråta mig ful och somna nedslagen. Någon som har läst den? Eller har något annat tips för de där dagarna då man faktiskt vill gråta.

//Mia

Hjälpa varandra

Lady Dahmer skriver ett inlägg om sin ångest och oro. Jag kan känna igen mig i mycket av det där och jag vet att många andra har det likadant. Därför är det viktigt att det pratas om. Fast när det är som värst så klarar man inte ens av att prata om det för att det är så jobbigt.

Att söka vård är steg nummer ett. Då får man reda på om ens oro/ångest är något som går att hantera själv eller om man behöver medicin och terapi. För mig är det något jag kan hantera själv (enligt expertis) och jag gör så här:

Min strategi är att försöka vara mer i nuet. Speciellt när man står inför något nytt som känns otryggt. Jag vet att det låter som något ur en självhjälpsbok men det är det enda som hjälper mig. Jag kan inte tänka för långt fram för då går jag sönder av oro. Jag tänker max en dag framåt. Ibland kan jag bara tänka en timme i taget. Sen förbereder jag mig till max på det jag skall göra så att jag minskar de obehagliga överraskningarna som jag kunde ha förhindrat själv. Som att ha koll på allt inför morgondagen med mat, tider, barnens packning, bilen osv.

Triggervarning för er som spyr på minfulness.

Sen lyssnar jag på en mindfulness-app som heter headspace och där fick jag lära mig att ta pauser och hämta kraft. Samt att ovanför alla orosmoln så är himlen blå. Den är alltid det. Ni vet när man flyger och kommer upp ovanför vädret så är det alltid blå himmel och sol. Det finns alltid där. Den blåa himlen är mitt lugn som finns där uppe även om det är svårt att se det på grund av molnen som skymmer.

När jag drabbades av cancer förra hösten fick jag lära mig att stoppa tankarna på det värsta. Att bara se målet framför mig och att stänga av alla andra tankar. Det är inte lätt men när det är för jobbigt så måste man göra det för annars går man under. Många sa till mig att jag var stark men det handlar inte om det. Jag är inte stark. Det handlar om att man gör det man måste göra. Hur jävla jobbigt det än är så gör man det för det finns inget alternativ. Man måste liksom bara flyta med. Det kan vara en tröst i sig.

Sen har jag min träning. Utan den blir min livskvalité mycket sämre. Det är både min psykiska och fysiska medicin och det som får mig att känna mig stark, vilket ger mig lite självförtroende.

Vad tänker ni? Upplever ni oro och ångest och vad gör ni för att stävja det? Tänker att det vore bra att hjälpa varandra med tips.

//Anna-Maria

 

Januari

De senaste dagarna har det varit mitt värsta väder här på västkusten. Flera minusgrader och ganska blåsigt, som sedan övergick till snöblandad nederbörd.

Vet ni vad jag gör då, efter att jag andats i en påse? Jag går in på Jonna Jintons blogg och fascineras av hur hon njuter av 30 minusgrader i ett svåruppvärmt hus. Hon har det ju vackert, och krispigt. Jag har det blött och slaskigt, men ändå, 30 minus är ändå 30 minus. Både bilen och telefonen krånglar vid åtta plus. Bilen immar igen och mobilen laddar ur. Någon som skulle vara intresserad av att se när jag filmar den misären? Nähe, men kolla då hur Jonna trivs och koser seg sammen med sin kille uppe i Grundtjärn.

//Mia

Berätta eller vara tyst?

UnderbaraClara skriver om hatet hon blev utsatt för när hon valde att berätta att hon hade gått ner i vikt. Hon hade haft det som mål och ville berätta att hon nått målet.

En del tycker kanske att hon borde varit tyst om det men jag tycker att det är bra att hon berättade för annars blir det bara en massa spekulationer. Som hos Blondinbella som får kommentarer om sin viktnedgång varje dag. Blondinbella har i och för sig förklarat sig, men folk tror henne inte och fortsätter tjata. Vad skall man göra för att folk skall vara nöjda? Varför skall andra bry sig?

Jag håller med UC om att det är ett himla skammande med kvinnor, vikt och utseende. Ingen bryr sig om hur män gör, som UC:s exempel med Leif GW. Han får göra vad han vill med sin kropp. Det blir nyheter av det, men inga dömande ord.

Jag tycker inte att någon skall undanhålla sin kropp från offentligheten. Alla kroppar behövs. Så att säga att en smal person eller en vältränad person inte skall få ta plats är lika dumt som att säga att en som är tjock inte skall få visa sig. Det håller inte att säga att smala, snygga och vältränade inte får visa upp sig för att andra mår dåligt över det, även om det i vissa fall är sant. Den vägen känns fel att gå.

Kan inte alla bara få vara som de vill?

//Anna-Maria