20 mar / 22:51 av Mia under:
Amanda Schulman
Tråkigt att se hur många som tar åt sig av Amanda Schulmans fullt normala diskussionsfråga: om upplevelsen och lyckan känns likadan efter ett kejsarsnitt som efter en vaginal förlossning.
En del läsare blir ledsna och någon börjar gråta, eftersom det tydligen är en förolämpning att undra det. Det är så jävla hemskt att precis hela moderskapet, från befruktning till uppfostran ses som en bedrift med tydliga tävlingsmoment. Att föda barn handlar om att ha tur. Tur med fysik, psykologi, geografi, ekonomi... En del har otur.
Ni som har kämpat för era liv i 30 timmar, innan förlossningen avslutas med urakut kejsarsnitt, hur KAN ni tolka det inlägget som att ni är beskyllda för att ha gått en genväg? Det är ju bara fånigt att komma och påstå. Det finns ju folk som i stort sett bara lyfter på benet så ramlar ungen ut på några minuter. Tror man att det är mer imponerande så är man ju dum. Och för dem som har haft ett enkelt planerat och lyckligt snitt, varför skulle det vara en genväg? (Vad är felet med genvägar förresten? Nej, det är ingen senväg, så säger man bara för att det rimmar).
Men frågan Amanda ställer är ändå helt omöjlig att få något vettigt svar på. Alla är individuella och eftersom det tydligen ligger något skamligt i att ha haft ett enkelt snitt så förmörkas den upplevelsen av en del kvinnor.
Kanske har Amanda rätt i det att man känner en extra tacksamhet om förlossningen var riktigt jävlig. Men det går ju aldrig att bevisa eftersom samma kvinna inte kan genomgå samma förlossning på olika sätt. Fast alla känner väl en tacksamhet. Jag tyckte förlossningen gick över förväntan, men jag tyckte/tycker det är skittråkigt och jobbigt att vara gravid så lyckan över min bebis var dubbel väldigt länge. Jag hade fått en fin unge, OCH jag var inte gravid längre.