03 dec / 21:35 av Mia under:
Cissi Wallin
Cissi Wallin har skrivit om hur hon vantrivs i kompisgäng. Jag har aldrig tänkt på det sådär, men jag känner igen det när jag läser hennes inlägg.
Jag tillhörde alltid tajta kompisgäng under skoltiden och det var så självklart att jag aldrig reflekterade över det. Hade känts jätteskumt att komma till skolan och bara glida runt, utan en grupp som definierade en. Men sedan jag blev vuxen och vännerna spreds över landet så inser jag att jag älskar friheten och att jag faktiskt mådde dåligt av det klaustrofobiska kontrollerandet inom gruppen.
Minns att jag läste en ungdomsbok om en tjej som hade ljugit för sina kompisar om att hon blivit av med oskulden. Höll på att skratta ihjäl mig över det orealistiska i det. I mitt gäng hade det aldrig fungerat att bara komma och leverera en sån sak. "Nej, jag är inte oskuld!" "Va?????? När låg du med någon?" "I somras. På mitt landställe." "Eh...? NÄE? Jaha? Varför har du inte sagt något? Vem var det du låg med? Han med moped och en lillebrorsa? Du har ju aldrig ens pratat med honom. Hur har det gått till? Var var vi andra den dagen? När var det? Var någonstans? Var var dina föräldrar? OCH VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?" Det var alltså helt otänkbart. Det hade liksom inte stannat vid att de hade trott att man ljög (för det hade de förstås vetat) utan att man rent av hade tappat förståndet som gav sig på ett så dödsdömt projekt att försöka ljuga om en sån sak.
Sen vet jag inte vad det var med just min omgivning (fast jag vet att andra upplever det likadant. Jag kände igen mig så i allt Linda Skugge skrev om vänskap på 90-talet) men vi vaktade liksom på varandra, så att ingen skulle gå förbi. Det kanske har med den osäkra tonårstiden att göra? Det var liksom missunnsamhet, tävlinginstinkt och rivalitet mellan oss. Om någon mådde dåligt så var trösten och stödet jättefint, men om någon skulle lyckas med något så tog misstänksamheten och vaksamheten över.
Sedan det tajta kompisgänget splittrades så tycker jag jättemycket om mina gamla bästisar och nu känns det som att vi verkligen unnar varandra lycka och gläds med varandra på ett sätt som var otänkbart så länge vi gick runt som en gemensam organism. Det är så jävla skönt. Det känns inte det minsta ensamt. Det är värre att känna sig som ett ensamt miffo i en grupp med människor man inte förstår.