03 okt / 14:16 av Anna-Maria under:
Elin Kling
Var inne och kollade runt på Elin Klings blogg häromdagen. Det brukar inte finns något att skriva om henne men nu fick jag lite att bita i kände jag.
Elin Kling är kvinnan som kommer att jobba ihjäl sig. Hon har inte ens ett riktigt hem längre utan flänger fram och tillbaka mellan Stockholm och NY som en pingpongboll. Hennes hem just nu är två olika hotell. Ett i Stockholm och ett i NY. För många låter det kanske lyxigt men det tycker inte jag. Det låter mer sorgligt än lyxigt. Tänk att inte ha ett hem att landa i? Det måste vara fruktansvärt tärande på kroppen.
Det kanske är för att jag är ovan men när jag bor på hotell så slappnar jag inte av. Trots att man hyr rummet så är det inte MITT. Jag har inte valt att bo där utan någon annan har placerat mig i just det rummet. Den paniken om man visste att man skulle bo på ett hotellrum i flera månader i sträck. Inte kunna laga mat eller tvätta sina kläder. Alla möjliga människor skulle ha access till hotellrummet, rotandes i mina saker. Det är ingen lyx. Det är snarare ett straff. Karriär, pengar eller status. Inget av det spelar någon roll om man inte kan leva sitt liv.
Elin kanske trivs så? Hon skriver att hon gör det. Det känns bara som en sådan kontrast till hennes tillvaro i Stockholm med Gustaf Törling och deras semestrar i deras fantastiska vintagebil. De verkade så lyckliga. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut mellan dem för de verkade som gjorda för varandra. Jag hoppas verkligen att hon trivs så som hon lever nu, som hon säger att hon gör, för hennes egen skull.
Apropå att få panik. Hennes senaste omslag för Style by har lite det där "Rädda mig"-temat. Hon ser ut att bokstavligen drunkna i päls och armar och ben är redan täckta av päls och hon trycker upp huvudet ovanför pälsnivån och sippar den sista luften hon kan komma åt och om ingen kommer och drar upp henne inom några sekunder så glider hon ner och det är för sent för att rädda henne. För all framtid.