19 apr / 13:08 av Anna Hibbs under:
Uncategorized
Jag måste säga att jag är lite besviken över att jag inte fick fler neggiga kommentarer på förra inlägget. Have you gone soft on me!? Fattar ni inte vilken dålig förebild jag är som lägger ut en bild på bara mina bröst i en BH? Är det inte solklart vilken horig bimbo jag är? Att jag är på vippen att vika ut mig i Moore?
Oh well. Nu ska jag berätta vad som hände i förrgår, för det är rätt sjukt. Jag är ute och tjoar och tjimmar och har mig. Inga konstigheter med det. Tydligen så blir jag väldigt, väldigt full, som de som träffade mig den kvällen kan intyga. På vägen hem i taxin börjar jag känna mig konstig. Dåsig och liksom lealös. När jag ska gå upp för trapporna till lägenheten viker mina ben sig under mig. Jag kämpar för att komma upp för trapporna som en tok. I en halvtimme försöker jag ta mig upp. Det går inte. Musklerna blir bara svagare och svagare och vill inte stå upprätt. Till slut ger jag upp och däckar i trapporna.
Jag vaknar av att polisen står över mig och undrar hur jag mår. Jag vet inte riktigt vad om har hänt och är totalt förvirrad. Och rädd. Mest av allt rädd. Tydligen så hade grannarna ringt polisen. Och det är det här som jag tycker är nästan värst av allt! Okej att det här är Östermalm, och man kan inte ligga i trappupgångr hur som helst, men när en ung tjej ligger utslagen i trappan så kollar man fan hur det är med henne och ringer inte polisen. Dom vet att jag bor här för tillfället och inte är någon jävla uteliggare. Man kan ju undra om dom här människorna har barn, eller vett överhuvudtaget för den delen.
Polisen är i alla fall jättesnälla och hjälper mig in i lägenheten. Den ena tycker att jag ska gå till läkaren och kolla upp detta imorgon, vilket jag gör... Ett ämne i kroppen som inte hör hemma där. Ett ämne som finns i vanliga våldtäktsdroger.