30 aug / 00:12 av Anna Hibbs under:
Uncategorized
Ligger hemma hos en vän ikväll och kollar på film. Det var meningen att jag skulle gå på middag på Teatergrillen med födelsedagsbarnet Isabel, men eftersom jag fick veta idag att min mormor hade åkt in på sjukhus ville jag avvakta till jag fick reda på om läget var stabilt, eller om jag skulle behöva kasta mig till västkusten. Nu verkar det som om det är lite bättre, men jag har ont i magen och känner klumpen fortfarande. Inget födelsedagsfirande för mig ikväll, men jag hoppas ni får en fantastisk natt tjejer! GRATTIS MIN KÄRA! Du är värd alla Hermés armband och Balenciaga väskor i världen, hehe.
Nästa vecka tar jag ut dig på romantisk middag!
Ibland känns det som om "folk" "vet" så mycket om mig. Dom har vem jag är i ett nötskal all figured out. Ja, jag kanske har en blogg och utelämnar mig själv en hel del, men det finns saker jag helst vill ha bara för mig själv. For now, at least. Och jag skulle aldrig utelämna någon annan än just mig själv. Ni får gärna fråga precis vad ni vill, men snälla, anta ingenting. Min erfarenhet i det hela säger att i de flesta fall så ljuger väldigt mycket folk om väldigt mycket. Ljuger eller bara är korkade nog att inte haja.
Jag skrev detta i min gamla blogg för ett bra tag sedan. Det är långt jag vet, men kanske en liten inblick i hur jag fortfarande känner...
"Ibland tittar jag på min blogg, läser lite av det jag skrivit under månaden, tittar på lite bilder, kollar lite kommentarer... cruisar my own place, helt enkelt... och tänker: Fy fan vilken ytlig brud, vem ÄR hon? Som om jag för en millisekund (eller så långt tid det tar att tänka den meningen) glömmer bort att det faktiskt är jag, som har konstruerat varenda litet blogginlägg. Om man läser min blogg, kan man lätt få intryck av att tjejen bakom den är en total ytlig, smått bimbo (möjligtvis kan vi ta bort ordet smått när vi läser vissa inlägg, jag vet) tjej som har en förkärlek för vodka drinkar och färgen rosa. En tjej som inte har några bekymmer i världen, förutom när nästa stureplansrunda går av stapeln, vad man ska ha på sig, och möjligtvis lite tenta ångest då och då. Det är så läskigt hur fel det är. Det är så läskigt hur ni som läser min blogg, bara har fått ta del av en liten, liten del av vem jag är. Jag blir till och med ibland orolig, för att mina kompisar och familj, börjar tro att jag har total förvandlats till tjejen i bloggen. Om det ändå vore så, kära bloggläsare, om det ändå vore så. Om det ändå vore så att mitt liv var så snudd på bekymmersfritt, ett liv i sus och dus, förutom att jag blev alldeles för full igårkväll, bråkade med en vän, blev av med min mobil, är pank, åt för mycket chips och lösgodis, eller inte hittar några rena strumpor. Om det ändå vore så att jag hade vem som helst av era bekymmer, istället för mina egna. Nu ska jag inte sitta här och tycka synd om mig själv, eftersom jag ändå inte kommer gå in på exakt vad bekymmerna går ut på, så är det liksom ingen idé. Det räcker nog med att säga, att ni har verkligen ingen aning. Jag har varit väldigt försiktig, särskilt på senare tid eftersom mitt besökarantal har ökat avsevärt, att blotta för mycket känslor, vara alltför ärlig, eller prata om andra demoner än de som hänger på Stureplan. Det är på ett sätt svintrist att inte kunna se det här som en dagbok... det är lätt att glömma bort ibland att det här är en dagbok som faktiskt läses av fler än bara någon enstaka smygtittare. Ibland blir jag nästan rädd för mig själv, hur svårt jag har för att "vara svag"... Jag vänder hellre ryggen till. Och ibland vill jag verkligen bara skrika rätt ut. Som en dåre. Som en svag jävla dåre.
Detta var säkert mer blottande än jag hade förväntat mig. Jag kanske tar bort det. Vi får se om jag vänder ryggen till. Men huvudbudskapet med det här inlägget, var ju ändå att göra en sak klart: Mycket döljer sig bakom. Tack för mig."