Ok, det finns en sak till som gör mig på jävligt bra humör... Erikas samhällstjänst... i en kyrka... HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Jag ser det framför mig och planerar en paparazzi-utflykt mycket snart.

Det finns två saker som gör mig på bättre humör. Det ena är choklad, så nu har jag varit och storhandlat choklad i alla dess former... glass, kakor, och praliner.

Det andra är en renbäddad och inbjudande säng.

So call of the dogs, inga psykologer behövs än så länge.

Det verkar som om många är påväg in i höstdepressioner just nu. Men jag tror inte det är det som händer med mig... Jag tror det är något annat. Det har hänt mycket på senaste tiden, och jag tror att jag håller på att bearbeta det. Jag måste bara ta ett steg i taget. Och när jag tänker så känns det genast mycket lättare. Okej att jag är lång, men jag klarar inte av några jättekliv just nu, utan små små steg.

Nu skulle det vara typiskt mig att fly landet och åka utomlands och jobba. Så som jag gjort förrut. Hyra ut lägenheten, ta min pick och pack och DRA. Men på något sätt har jag nog mognat såpass mycket att jag inser att man inte alltid kan fly sin ångest. Man måste härda ut stormen ibland, utanför sitt hål.

Jag är i ett djupt svart hål. Någon annan som känner så idag? Måste ta fram spaden och gräva mig ur. Problemet är att jag känner mig så kraftlös. Orkar inte gräva. Och så är det så stillsamt nere i hålet. Jag slipper möta blickar... Kritik... Känslor.

Men vaa faan, nu är jag så utpratad att jag inte ens kan sova. Frejsi har lagt upp en video på The Fillsters strippshow i lördags. Ja, vad ska man säga... Fille, jag ser fram emot en repris på min födelsedag! Lite mer hud vill jag dock ha, så vad sägs om att ta det ett steg längre?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=saE-CKR4K40[/youtube]

Apropå min älskade Freja... Visst är vi rätt lika på den här bilden? Lika, fast tvärtom då.

Jag har rensat skallen ikväll. Satt hemma hos en kompis och drack te, åt scones och pratade. Och pratade och pratade och pratade. Nu är jag helt slut och behöver nog inte prata på en vecka (vilket är något av ett mirakel för mig).

Ni har väl förresten inte missat att rösta på mig i Veckorevyn Blogawards?

Mamma är säkert helnöjd över min kategori.

Jag läser Katrins inlägg där hon "talar ut". Och jag känner med henne. Jag vet precis hur hon känner sig. Hur det känns när någon spottar på ett förhållande som man har underbara minnen från. Varför? Det är så onödigt och egocentriskt. Narcissistiskt. Elakt. Självupptaget. Respektlöst. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Och besvikelsen. Det måste ju ändå vara det värsta av allt. Hur en människa kan gå från något bra, till något helt fruktansvärt på ett knäpp. Hur allt man älskat, lärt sig av, och skrattat med bara går upp i rök. Poff! Jag har aldrig varit den som inte klarat av ett uppbrott. Faktum är att det nästan varit lite för lätt för mig många gånger... Jag har undrat om jag är helt känslokall. Man inser en stund efteråt varför det känts så lätt. Människan man trodde på och hyllade, visade sig vara någon helt annan. Och det är då det gör ont. Det värsta är att jag inte är förvånad längre. Synd att man ska behöva bli cynisk vid 23-års ålder.

Jag är på en filminspelning hela dagen idag. Jag känner mig väldigt vilsen. Folk skriker till höger och vänster och det är ett jävla kaos överallt. Jag bara sitter och har mitt "inget rör mig i ryggen"-smil påklistrat. Klart saker rör mig i ryggen, jävligt mycket för tillfället faktiskt, men jag tror att människorna här som springer omkring och är stressade helst vill att jag ska vara som en stadgad ek med kilometerlånga rötter. Nu är jag ju ingen ek, det vet vi alla, men jag är sjukt bra på att fejka. Förlåt för den alla ex.

Jag börjar undra vad mina grannar en våning ner håller på med. Detta är tredje natten på raken jag vaknat av deras stökiga beteende... Det är låter som en blandning av jordbävning och grisslakt där nere. Och jag undrar hur i helvete de inte kan ha blivit rejält tillsagda eller till och med vräkta? Detta är en konservativ bostadsrättförening på Östermalm, inte en fritidsgård.

Jag har liksom glömt bort det där med att jag däckade i trappan hos mitt ex och grannarna ringde polisen. Det känns som om det var fyrtio år sedan (på fler än ett sätt), för nu vill jag bara stampa ner i pappiljotter samt urtvättad frotté morgonrock, hutta med pekfingret och ge dom här snorungarna en uppläxning i uppfostran.

Igår på toaletten kom en tjej (som jag knappt känner) fram till mig och ville känna på mina bröst... Sedan sa hon; "Asså, jag skulle aaaaaldrig kunna göra silikonbröst. Jag skulle känna mig som ett FREAK!"

Wikipedia:

"In contemporary usage, the word freak is usually used to refer to a person with something unusual about their appearance or behaviour."

Jag tror hon för en sekund eller två glömde var hon befann sig.