29 sep / 16:19 av Anna Hibbs under:
Uncategorized
Jag läser Katrins inlägg där hon "talar ut". Och jag känner med henne. Jag vet precis hur hon känner sig. Hur det känns när någon spottar på ett förhållande som man har underbara minnen från. Varför? Det är så onödigt och egocentriskt. Narcissistiskt. Elakt. Självupptaget. Respektlöst. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Och besvikelsen. Det måste ju ändå vara det värsta av allt. Hur en människa kan gå från något bra, till något helt fruktansvärt på ett knäpp. Hur allt man älskat, lärt sig av, och skrattat med bara går upp i rök. Poff! Jag har aldrig varit den som inte klarat av ett uppbrott. Faktum är att det nästan varit lite för lätt för mig många gånger... Jag har undrat om jag är helt känslokall. Man inser en stund efteråt varför det känts så lätt. Människan man trodde på och hyllade, visade sig vara någon helt annan. Och det är då det gör ont. Det värsta är att jag inte är förvånad längre. Synd att man ska behöva bli cynisk vid 23-års ålder.