28 feb / 20:40 av Anna Hibbs under:
DEEPTALK
Nästa födelsedag blir jag tjugosju. Det är väl en ganska obetydlig siffra förutom att det helt klart är på andra sidan av det där tjugostrecket. När jag fyllde tjugosex tänkte jag bara "Nu är jag mer trettio än tjugo", men på något sätt trodde jag liksom att jag skulle stanna där så det var okej att jag inte längre fick åka som ungdom enligt SJ. Nu sitter man likförbannat på en vuxen enkelbiljett mot det där skrämmande men magiska talet 30. Jag har alltid trott att just vid trettio så skulle jag ha listat ut alla livets gåtor. Vid trettio är man vuxen på riktigt, och alla dom där osäkra nervösa tonårstixen kommer vara ett minne blott och alla svaren kommer bara uppenbara sig. Man har hittat sitt kall och vägen är inte brokig utan upplyst som en sommarnatt.
Detta var vad jag trodde när jag var tjugo, men nu känner jag mig väldigt osäker. Jag är inte så övertygad om att jag kommer hitta alla svaren tills dess, utan jag tror snarare att jag bara kommer hitta mitt första gråa hår.
Tjugosju - Hur mycket borde jag ha presterat hittills? Min pappa var professor vid Harvard vid den här åldern (kanske överdrev ett par år nu, men typ). Det känns som om jag borde ha vunnit nåt stort pris som bevis på att jag funnits och frodats i tjugosju år? Nåt stort och blankt som jag kan sätta på en pedestal i mitt vardagsrum och varje gång någon frågar (för det gör dom. Alltid); "Så vad är din livsplan? Var ser du dig själv om tio år?" så kan jag bara peka mot denna stora, blanka statyett och genast så tar personen tillbaka sin fråga, tittar på mig med beundran i blicken och kommer för evigt tänka att jag är fantastisk, trots att jag inte vet var jag ser mig själv om tio år.
Jag och en kompis pratade om vi är tillräckligt gamla för att börja ljuga om våra åldrar nu (hon är tjugoåtta, fyller tjugonio), jag tyckte att nej, det är inte riktigt dags ännu... "Om vi ska börja låtsas att vi är yngre nu, tänk då hur vi kommer känna när vi är fyrtio" menade jag. Sedan följde en väldigt lång och obehaglig tystnad där vi tänkte på hur vi skulle känna oss när vi var fyrtio.
Min kompis berättade sedan att hon hört två killar prata på bussen här om dagen...
-Va, är hon TJUGOSEX!? Sjukt, jag trodde hon var ung!
-Nej hon är tjugosex.
-Shit, men hon ser ju rätt ung ut för sin ålder i alla fall.
Jag tror kanske att det var ögonblicket som gjorde henne redo att börja ljuga om sin ålder.
Jag antar att vi måste få skylla på att vi lever i en tid av åldershets och överpresterande ungdomar. Lägenheten jag var och kollade på i går var till salu för över fem miljoner av ett 24-årigt typ pokerproffs. Jag har aldrig önskat att jag spelade poker mer.
Jag vet att det är klyschigt att bli sådär ångestfylld och existensiell kring sin födelsedag, men jag kan inte hjälpa det. Det får mig alltid att undra om jag kanske slösar bort mina talanger? Jag kanske hade blivit en jätteduktig skådespelerska och jag kanske skulle kunnat ha en Oscar nu. Eller konstnär? Jag målade jättebra när jag var liten. Och om jag bara hade fortsatt med pianolektionerna (eller okej, om min mamma bara hade fortsatt tvinga mig) och sånglektionerna, vem vet var jag hade kunnat vara vid det här laget? Jag är i smyg lite övertygad om att det hade varit jag istället för Lana Del Rey. Eller hur ser det ut när man slösar bort sina talanger? Hur vet man liksom?
Det finns ingenting som får mig att önska att jag hade kunnat leva om mitt liv så mycket som födelsedagar.