09 feb / 18:36 av Anna Hibbs under:
DEEPTALK
Jag brukade vara riktigt spinkig. Så spinkig att mina revben stack ut.
Var jag än gick så var det tjejer som gav ifrån sig små tjut och uttryckte sin avundsjuka... "Du är så smal. Kolla på den där midjan! Och dina små stick-ben! Jag är så jävla avundsjuk!"
Jag hade kompisar som var mycket snyggare än mig, men det var liksom okej, för jag var ju smalast av alla.
"Jag önskar att jag vore lika smal som du" brukade dom säga. Och jag bara log under lugg och sa att "Äsch då".
När jag var runt 23 år så började jag gå upp i vikt. Det kändes som att min kropp bara förändrades över en natt! Jag kommer ihåg min kompis A i Australien... Hur hon brukade säga att hon var lika smal som jag när hon var i min ålder, men sen när hon blev 23 så bara POFF sa det. Och jag minns hur jag brukade säga att "men gud, det där kommer aldrig hända mig" medan jag leende proppade munnen full av choklad.
Det är lustigt hur man tror att det aldrig kommer hända en själv... Men där var dom i alla fall. Mina överflödiga kilon som satte sig fast på magen och armarna och till och med rumpan och låren! Jag som aldrig haft "lår" i hela mitt liv.
Jag var lite förfärad. I smyg förstås, för utåt sett var jag ju den här självsäkra roliga Göteborgs-tjejen som alltid önskat sig mer kurvor. Det var bara det att när dom väl var där så såg det liksom inte ut som jag hade tänkt mig. Det var inte som att J. Lo hade slagit läger i min kropp, utan det var bara mer av mig själv och mer av mig själv på fel ställen.
Varje gång jag såg mig själv i spegeln så lovade jag densamma en jäva massa grejer. Typ lite som killen som just varit otrogen.
Baby, jag svär att jag kommer behandla dig bättre den här gången! Det kommer aaaaaaaldrig hända igen! Jag lovar! Jag slutar äta kolhydrater i morgon! Det är så mycket jag älskar dig, min fina kropp. Det är över mellan mig och kolhydrater för gott. Ja, dom var sexiga och så, men du är den enda jag bryr mig om på riktigt. Jag ska börja springa flera mil om dagen, jag lovar!
Det hände ju såklart aldrig. Jag älskar mina kolhydrater. Passionerat. Hejdlöst och utan krav. Jag har noll självdiciplin och är i princip en latmask deluxe. Jag hade helst velat ligga på en divan, blivit matad med praliner och blivit fläktad dygnet runt. "The princess-gene" kallar min pappa det för.
Jag tänkte att yoga kanske skulle vara bra för mig. Lite latmask deluxe-gympa sådär? Men jag hittade aldrig tiden, eller om vi ska vara ärliga, viljan till tiden. Så jag trallade vidare, men i hemlighet var jag en smula äcklad av min egen kropp... Dom mjuka höfterna, fladdrande armar och magen som vägrade se indragen ut.
Det var bara för ett par år sedan som det hände. Jag hade en väldigt tight klänning på mig, en sån klänning som egentligen bara supersmala tjejer får ta på sig, men... Jag såg mig själv i spegeln och blev chockad över hur fantastisk jag såg ut! Kurvig och sexig och vågad men ändå classy på ett helt annat sätt än jag sett ut innan då jag mest sett ut som några ihopklistrade senor med enorma pattar. Jag såg så fabulös ut tack vare mina kurvor, inte trots dem.
Jag hade haft fullt upp med att tänka att viktökning alltid var en dålig grej, för det är det jag hört. Alltid och överallt. Att sexig är lika med smal. Jag hade så fullt upp med det att jag missat min egen kvinnlighet och min egen skönhet. Jag hade inte förvandlats till Marilyn Monroe eller nåt, och det är inte så att jag kommer börja modella plus size direkt heller, men jag tyckte ändå för första gången att mina kurvor passade mig och att det var hon jag var nu. Jag var inte den spinkiga lilla flickan, jag var kvinnan med en jävligt het kropp.
Det är så lätt att överösta den där inre rösten när hela världen skriker att viktuppgång är nåt man ska kämpa emot... Till döden om nödvändigt.
