Imorgon har jag ett möte med Kattstallet, där jag antagligen kommer att göra den samhällstjänst jag blev dömd till när jag beställde insomningstabletter (Imovane) över nätet. Ja, ni minns säkert alla denna incident, och jag har väldigt länge velat skriva en hel del om hur hela proceduren utfördes... Men allt eftersom tiden gått, så har väl den värsta frustrationen lagt sig, och jag är inte arg längre som jag var i början. För jo, det fanns mycket med hur hela situationen sköttes att bli arg och frustrerad över. Från det att jag blev kallad till Polisen (där polisen i fråga svarade på min fråga om jag behövde ha ett ombud med mig, "Oroa dig inte, jag ser såna här fall varje dag, dom kommer aldrig väcka åtal för en sån här liten grej"), till rättegången och händelser kring den.
Jag har alltid trott att allt sköts så bra i Sverige... Vi har ett system som fungerar och som är rättvist. Det är väl först när man själv hamnar i trubbel som man upptäcker hur naiv man har varit (detta kan ju även appliceras på tidigare diskussion om Försäkringskassan, förmodar jag). Rättegången var extremt jobbig för mig. Inte bara det att bli stämplad som en "knarkare" och "Narkotikasmugglare", men allt runt omkring. Att det var fotografer där som tog min bild var bara så förnedrande. Att de dessutom var från en nazistisk tidning var ju inte heller så charmerande...
Jag fick domen, och min advokat ville att vi skulle överklaga. Jag hade sån ångest inför hela rättegången att jag helst av allt bara ville glömma och begrava det hela, men jag tog hennes råd och vi skickade in en överklagan. På morgonen då den andra rättegången skulle äga rum, fick jag den värsta panikattacken jag haft i hela mitt liv. Jag har haft ett fåtal tidigare, men detta var på en helt annan nivå. Jag hade inte sovit något på hela natten, och på morgonen när jag kom ut ur duschen, fick jag svårt att andas och sen gick det bara utför. Jag låg och skakade på badrumsgolvet och kunde inte röra mig... Jag var helt säker på att jag skulle dö. Min mamma var som tur var i stan för att stötta mig, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Hon ringde min läkare som skrev ett läkarintyg, men detta accepterade inte Tingsrätten. De ansåg att det inte var en tillräcklig anledning till att jag inte kunde infinna mig i rätten. För er som har haft svåra panikångestattacker, så vet ni hur omöjligt det skulle vara för mig att åka dit i det skedet, men jag antar att för många (myndigheter inkluderat) så är det bara "larv".
Jag gjorde ett omedvetet misstag, och jag får ta konsekvenserna för detta, så det har jag inga som helst problem med, men hela hanteringen av mitt fall från början till slut (hade kunnat skriva en hel del grejer till, men jag biter mig i tungan), har gjort mig väldigt besviken på det svenska rättssystemet. Man silar mygg och sväljer kameler.
Jag gör gärna samhällstjänst, och jag försöker se det som positivt att jag nu får chansen (eller snarare "tar mig tiden") att göra något som jag faktiskt tycker är viktigt. Jag är ju en stor djurälskare, så jag ser fram emot att få hjälpa till på Kattstallet och ta hand om de små kissarna som blivit övergivna. Helst av allt hade jag velat vara på ett äldreboende, men man får ju tyvärr inte göra samhällstjänst som innefattar människor.
En bra grej som kommit ur detta är väl att jag längre inte tar Imovane för att sova. Jag har fortfarande problem med sömnen, men jag har nu tvingat mig själv att söka andra metoder för att kunna sova. Även saker som jag tidigare prövat, men gett en andra, ordentlig och mer långsiktig chans (för även jag inser ju att Imovane är inget man vill ta hela livet). Motion och massage till exempel har jag märkt har en stor inverkan på mig. Så jag försöker se poritivt på det hela :)