Just det, hörde att politikerna försöker ta bort femtillståndet i mitt älskade Göteborg. Kolla in det här brevet som Park Lanes VD, Magnus Albrektson har skrivit där han tar kål på myterna som ligger till grund för beslutet! Gör det och skriv även på namninsamlingen! Så typiskt av politiker att tro att alla problem ligger i två timmar på en lördagkväll.

Hello! Sorry för min frånvaro i dag, har haft en massa skolarbete och annat jobb till ett litet projekt jag jobbar med tillsammans med ett företag (berättar allt när jag får såklart)!

Behöver er hjälp med ett litet i-lands problem... Jag är i stort behov av en ny nageltjej! Är det nån där ute som är grym på naglar? Känner ni nån? Helst i stan, och det vore ju underbart om dom även gjorde pedikyr... Gud jag saknar ett riktigt bra mani/pedi ställe som dom har i USA. Släng iväg ett mail till mig på anna.hibbs@stureplan.se i så fall.

Jag brukade vara riktigt spinkig. Så spinkig att mina revben stack ut.

Var jag än gick så var det tjejer som gav ifrån sig små tjut och uttryckte sin avundsjuka... "Du är så smal. Kolla på den där midjan! Och dina små stick-ben! Jag är så jävla avundsjuk!"

Jag hade kompisar som var mycket snyggare än mig, men det var liksom okej, för jag var ju smalast av alla.

"Jag önskar att jag vore lika smal som du" brukade dom säga. Och jag bara log under lugg och sa att "Äsch då".

När jag var runt 23 år så började jag gå upp i vikt. Det kändes som att min kropp bara förändrades över en natt! Jag kommer ihåg min kompis A i Australien... Hur hon brukade säga att hon var lika smal som jag när hon var i min ålder, men sen när hon blev 23 så bara POFF sa det. Och jag minns hur jag brukade säga att "men gud, det där kommer aldrig hända mig" medan jag leende proppade munnen full av choklad.

Det är lustigt hur man tror att det aldrig kommer hända en själv... Men där var dom i alla fall. Mina överflödiga kilon som satte sig fast på magen och armarna och till och med rumpan och låren! Jag som aldrig haft "lår" i hela mitt liv.

Jag var lite förfärad. I smyg förstås, för utåt sett var jag ju den här självsäkra roliga Göteborgs-tjejen som alltid önskat sig mer kurvor. Det var bara det att när dom väl var där så såg det liksom inte ut som jag hade tänkt mig. Det var inte som att J. Lo hade slagit läger i min kropp, utan det var bara mer av mig själv och mer av mig själv på fel ställen.

Varje gång jag såg mig själv i spegeln så lovade jag densamma en jäva massa grejer. Typ lite som killen som just varit otrogen.

Baby, jag svär att jag kommer behandla dig bättre den här gången! Det kommer aaaaaaaldrig hända igen! Jag lovar! Jag slutar äta kolhydrater i morgon! Det är så mycket jag älskar dig, min fina kropp. Det är över mellan mig och kolhydrater för gott. Ja, dom var sexiga och så, men du är den enda jag bryr mig om på riktigt. Jag ska börja springa flera mil om dagen, jag lovar!

Det hände ju såklart aldrig. Jag älskar mina kolhydrater. Passionerat. Hejdlöst och utan krav. Jag har noll självdiciplin och är i princip en latmask deluxe. Jag hade helst velat ligga på en divan, blivit matad med praliner och blivit fläktad dygnet runt. "The princess-gene" kallar min pappa det för.

Jag tänkte att yoga kanske skulle vara bra för mig. Lite latmask deluxe-gympa sådär? Men jag hittade aldrig tiden, eller om vi ska vara ärliga, viljan till tiden. Så jag trallade vidare, men i hemlighet var jag en smula äcklad av min egen kropp... Dom mjuka höfterna, fladdrande armar och magen som vägrade se indragen ut.

Det var bara för ett par år sedan som det hände. Jag hade en väldigt tight klänning på mig, en sån klänning som egentligen bara supersmala tjejer får ta på sig, men... Jag såg mig själv i spegeln och blev chockad över hur fantastisk jag såg ut! Kurvig och sexig och vågad men ändå classy på ett helt annat sätt än jag sett ut innan då jag mest sett ut som några ihopklistrade senor med enorma pattar. Jag såg så fabulös ut tack vare mina kurvor, inte trots dem.

Jag hade haft fullt upp med att tänka att viktökning alltid var en dålig grej, för det är det jag hört. Alltid och överallt. Att sexig är lika med smal. Jag hade så fullt upp med det att jag missat min egen kvinnlighet och min egen skönhet. Jag hade inte förvandlats till Marilyn Monroe eller nåt, och det är inte så att jag kommer börja modella plus size direkt heller, men jag tyckte ändå för första gången att mina kurvor passade mig och att det var hon jag var nu. Jag var inte den spinkiga lilla flickan, jag var kvinnan med en jävligt het kropp.

Det är så lätt att överösta den där inre rösten när hela världen skriker att viktuppgång är nåt man ska kämpa emot... Till döden om nödvändigt.

Karl Lagerfeldt kallade ju Adele för "fet" häromveckan, nu försöker han släta över det hela men jag vet inte om han lyckas särskilt bra? Han borde nog hålla sig till att designa kläder och inte uttala sig överhuvudtaget. Om något.

Jag och mina vänner har alla blivit lite besatta vid danske isbjörnbebisen Siku! Ni är säkert fler som följer lille Sikus framfart? För några veckor sedan fick Siku för första gången leka i snön, och det verkar ju som om han trivs! Jag påpekade för en kompis att han har stora likheter med en kille jag kände för jättelängesedan som också såg ut sådär när han kom i kontakt med "snö", men det är en annan historia.

"At first I didn’t really understand you. I mean, I’d heard of the “pro-ana” blogs that lurked in dark corners of the internet, encouraging starvation and promoting anorexia. But thinspiration blogs are more mainstream. You show up on the Pinterest homepage in the form of “diet plans” that allow nothing but lemon water for a week. You show up on my Tumblr dashboard in the form of photos of concave stomachs and protruding rib cages, or food diaries with 500-calorie totals. The phrase “thigh gap” is actually a popular blog tag now, shorthand for pictures of skinny legs that don’t touch. The gist of it? You are getting harder and harder to avoid.

I could write about how scary it is that these blogs have found such a huge audience. I could write about the flaws of our weight-obsessed culture, or the fact that the vast majority of these blogs are written by young women for young women. But mostly I want to write about how you make me incredibly sad.

I think about the girls who write blogs like this and how much they hate their bodies, how they believe their worth is tied only to their physical appearance, how their definition of beauty is so tragically narrow.

I think about the girls who repost pictures and text from these blogs and how they will never be satisfied, how they will never look down at their thighs and see strong muscles and soft skin, only dimpled fat.

I think about the girls who are actually feeling OK about themselves until a thinspiration photo or quote shows up in their orbit and tells them to reconsider.

I think about myself when I was 13, chubby and depressed, bullied at school. I used to lie in bed at night and think about cutting the fat off my stomach with scissors. Today I came across an “inspiring” photo of a girl trying to do just that. How would I have handled these messages? Would I have followed a thinspiration blog? Or worse: would I have written one?

Sometimes I click on thinspiration links to see who is posting them. Almost every time it’s a teenage girl. So here is it what I want to say to you: as long as you are focused on thinspiration you will never truly know inspiration. You will never learn to delve deeper than skindeep. You will never be able to dream about anything bigger than a certain number on a scale or an exposed collarbone. Someday you will look back on your teenage self and want to protect her. Why not start now?

“Nothing tastes as good as skinny feels” is a huge lie. Self-love is delicious, and so is cheese and chocolate cake."

Jag tror jag var fotograf i mitt förra liv, det finns få saker som berör mig så mycket som en cool, vacker eller sorglig bild. Bra fotografier berättar en historia, framkallar känslor och förmedlar den känsla som fotografen kände när denne knäppte av bilden. Någon gång ska jag verkligen ta en fotokurs.

The photo is the “Pulitzer Prize” winning photo taken in 1994 during the Sudan Famine.

The picture depicts stricken child crawling towards an United Nations food camp, located a kilometer away.

The vulture is waiting for the child to die so that it can eat him. This picture shocked the whole world. No one knows what happened to the child, including the photographer Kevin Carter who left the place as soon as the photograph was taken.

June 11, 1963, Thich Quang Duc, a Buddhist monk from Vietnam, burned himself to death at a busy intersection in downtown Saigon to bring attention to the repressive policies of the Catholic Diem regime that controlled the South Vietnamese government at the time. Buddhist monks asked the regime to lift its ban on flying the traditional Buddhist flag, to grant Buddhism the same rights as Catholicism, to stop detaining Buddhists and to give Buddhist monks and nuns the right to practice and spread their religion.

While burning Thich Quang Duc never moved a muscle.

En liten update... Jag har tempen 38.3 i munnen, och ja, där får man ju plussa på några grader (är inte så sugen på att stoppa upp nåt i rumpan) så frisk är jag inte. Ringde till min läkare idag och fick nya järntabletter utskrivna, har inte tagit dom som jag ska... Bad nurse! Pratade med min pappa som är mycket nöjd över att jag börjat läsa till sjuksköterska. Det faktumet att jag har en lite annan plan än att jobba som sjuksköterska på ett sjukhus verkar inte bekomma honom, utan jag hör hur han redan börjat planera sina sista år med en privat sjuksköterska aka dotter boende i hemmet... Haha! Jag skulle i och för sig släppa allt för att ta hand om någon av mina föräldrar blev allvarligt sjuka. Är nog ganska gammaldags på det sättet, eller kanske osvensk? Tycker man ser alldeles för många fall där barnen i princip lämnar sina föräldrar helt i statens vård och inte ens besöker dom regelbundet... Är det bara jag som ser det som en självklarhet att man har ett ansvar gentemot sina föräldrar precis som dom hade mot sina barn när vi var små?

Älskade filmen.