30 jan / 21:16 av Michaela Forni under:
memories.
Jag var ett fantastiskt snällt barn när jag var liten. Nästan mesig. Jag antar att jag har tagit igen det på senare dagar. Men i alla fall så stod jag och sminkar mig med en ny superlampa nyss och upptäcker ett fett jävla ärr på min kind. Herregud! tänker jag. Så kommer jag på hur det hände.
Jag satt och lekte hos farmor och farfar (var typ 5 år) när min lillebror kommer och börjar retas med mig. Min lillebror såg ut som den vackraste ängel Gud skapat men egentligen var han djävulen personifierad. Skenet bedrar, kan man säga. Folk brukade stanna på gatan när de såg brorsan men sprang snabbt därifrån när de fick upptäcka hans personlighet. I alla fall, jag satt och lekte, han kom och retades. Jag bad honom som vanligt snällt att sluta och erbjöd honom mina leksaker, bara han lät mig vara ifred. Såklart inte. Han fortsätter och tillslut skriker jag TIMMY SNÄLLA LÅT MIG VARA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Då tar lillskiten sitt fjuttiga lilla finger och river mig i hela ansiktet. Sedan skrattar han och går därifrån. Jag blir räddare än räddast och smyger iväg till ett litet rum längst bort i hallen och när jag går förbi spegeln i hallen fångar någonting i den min blick. Jag har nämligen en flod av blod som rinner i rasande fart ner på min kropp och på marken. Jag hade aldrig sett något så fruktansvärt som mitt eget ansikte.
Nu undrar jag bara hur ett finger lika litet som en tandpetare kunde riva upp ett sådant jättesår som fortfarande, 14 år senare, finns kvar? Troligen för att han bet på naglarna tills de liknade knivar.
Så, det var den lilla historian. Tur att han blev snällare med åren (vad som hände med mig är det ingen som vet).