http://l3s5.blogspot.com/?zx=808e64638ff70a6c

texten står på sidan till länken :)

Kanske inte exakt den kärleken som du syftat på men just den texten beskriver en plats som skulle vara kärlek för mig.

åh vad spännande!! tror inte jag har några lyckliga eller riktigt olyckliga kärlekstexter att bidra med men ser fram emot att kunna köpa boken.

Jag kan inte bestämma mig för vilken.. så jag skriver ner båda! :)

nr. 1

jag saknas dig sa du

jaha du saknar mig

jag saknar dig med viskade jag genom telefonen lutat mot örat

nej, sa du, nej, jag saknar inte dig, jag saknas dig

jag saknar dina skor innanför min ytterdörr

och dina ringar på mitt nattduksbord

jag saknar dina marlboro lights i askkoppen

och att handla ICA's ekologisk musli till dig

jag saknar dina fingrar trippandes över min rygg

och hur mina lakan doftar som dig

och jag saknar sminkfläckarna på mina kläder

och dina kläder på mitt golv

allt det saknar jag

men jag saknas dig

som något livsnödvändigt

som vattnet jag dricker klockan fem på morgonen

eller smörgåsarna jag äter

förstår du?

jag saknas dig

som jag saknas en arm eller ett ben eller

ett hjärta

du är mitt hjärta

jag saknas dig...

(och mina skor borde stå innanför din ytterdörr och

jag borde glömma min tröja hos dig

och du borde handla musli till mig på morgonen

och jag ska vara ditt vatten alltid alltid alltid)

jag är påväg hem nu älskling

och jag har ditt hjärta med mig

nr 2.

jag saknar dig

hur du kunde ringa mig sex gånger per dag för att berätta

att din kaffe var för varmt, att det snöade ute eller att

din lugg var separerad

jag saknar dig

hur vi tävlade om vem som kunde åka flest varv i rondellen

innan man blev yr i av all trafik (dramatik)

hur i brukade klä ut oss i masker och måla oss röda

på något sätt blev din färg alltid en nyans ljusare än min

kanske berodde det på att din blod var renare än mitt

jag saknar dig

hur du alltid tog min hand när det blev för mycket människor

runt omkring

för att se till att jag inte försvann

hur vi alltid ringde varandra klockan elva efter en natt på stan

en morgon hade mina batterier dött

och du var och letade efter mig överallt överallt

den dagen stod polisen utanför min lägenhet när jag kom hem

jag saknar dig

och jag får inga samtal klockan elva längre

det är ingen som tror att jag har dött när jag inte svarar

och ingen som ringer polisen och säger att

"någon har rövat bort mitt hjärta"

du är inte här

och när jag tappat bort mig i vimlet är det ingen som

söker min hand och säger

jag tar dig hem

och jag vet inte vad som är värst

känslan av att du inte är här

eller det faktum

att du faktiskt

inte

är

här

Slitna jeans och en smutsig t-shirt.

Med gitarren på ryggen.

Går du där.

På spåret.

Du bor i en husvagn.

Det ligger chipspåsar på golvet.

Ölflaskor här och där.

Skrivblock på bordet.

Med fin skrivstil har du skrivit.

Låtar.

Ingen tv och ingen radio.

Du har bara din gitarr, dina chips och ditt block.

Din känsla.

Din öl.

Jag har glömt min kavaj hos dig.

Den borde ligga där.

Den är väl blöt av all öl.

Antagligen.

Du har inga vantar.

Varför har du inga vantar?

Du fryser ju.

Jag ser det, jag ser dig.

Det är vinter nu.

Det är punka på din cykel.

Du står på förbjuden mark.

Men du bryr dig inte.

Du är helt självlärd.

När ska du förstå?

Att du målar hela min värld.

jag saknar dig

hur du kunde ringa mig sex gånger per dag för att berätta

att din kaffe var för varmt, att det snöade ute eller att

din lugg var separerad

jag saknar dig

hur vi tävlade om vem som kunde åka flest varv i rondellen

innan man blev yr i av all trafik (dramatik)

hur i brukade klä ut oss i masker och måla oss röda

på något sätt blev din färg alltid en nyans ljusare än min

kanske berodde det på att din blod var renare än mitt

jag saknar dig

hur du alltid tog min hand när det blev för mycket människor

runt omkring

för att se till att jag inte försvann

hur vi alltid ringde varandra klockan elva efter en natt på stan

en morgon hade mina batterier dött

och du var och letade efter mig överallt överallt

den dagen stod polisen utanför min lägenhet när jag kom hem

jag saknar dig

och jag får inga samtal klockan elva längre

det är ingen som tror att jag har dött när jag inte svarar

och ingen som ringer polisen och säger att

"någon har rövat bort mitt hjärta"

du är inte här

och när jag tappat bort mig i vimlet är det ingen som

söker min hand och säger

jag tar dig hem

och jag vet inte vad som är värst

känslan av att du inte är här

eller det faktum

att du faktiskt

inte

är

här

Kunde inte bestämma mig för vilken så nu kommer en till! jag skrev en i inlägget innan också :)

jag saknas dig sa du

jaha du saknar mig

jag saknar dig med viskade jag genom telefonen lutat mot örat

nej, sa du, nej, jag saknar inte dig, jag saknas dig

jag saknar dina skor innanför min ytterdörr

och dina ringar på mitt nattduksbord

jag saknar dina marlboro lights i askkoppen

och att handla ICA's ekologisk musli till dig

jag saknar dina fingrar trippandes över min rygg

och hur mina lakan doftar som dig

och jag saknar sminkfläckarna på mina kläder

och dina kläder på mitt golv

allt det saknar jag

men jag saknas dig

som något livsnödvändigt

som vattnet jag dricker klockan fem på morgonen

eller smörgåsarna jag äter

förstår du?

jag saknas dig

som jag saknas en arm eller ett ben eller

ett hjärta

du är mitt hjärta

jag saknas dig...

(och mina skor borde stå innanför din ytterdörr och

jag borde glömma min tröja hos dig

och du borde handla musli till mig på morgonen

och jag ska vara ditt vatten alltid alltid alltid)

jag är påväg hem nu älskling

och jag har ditt hjärta med mig

Kul idé!

Kolla här om någon av följande faller dig i smaken, annars får jag hoppas du fick trevlig läsning iaf ;)

http://vaskevich.blogspot.com/2009/09/fortrollad.html

http://vaskevich.blogspot.com/2009/07/likt-ett-gammalt-svartvitt-fotografi.html

http://vaskevich.blogspot.com/2009/07/i-fall-in-love-with-different-people.html

http://vaskevich.blogspot.com/2009/06/en-ros.html

http://vaskevich.blogspot.com/2009/09/bananpannkakor.html

http://vaskevich.blogspot.com/2009/10/ingenting.html

Oj nemen gud förstod inte att inlägget kom iväg tidigare haha gud förlåt, nu fick du massa texter från mig!!

och jag orkar inte ens se tavlan med den rosa prinsessan,

för ingenting är enkelt länge. tunga gråa moln i rummet.

han tycker om mig och han är finare än alla andra. gå

härifrån sade jag, för gå härifrån är lättare att säga än

stanna för alltid. men ge mig bara choklad så blir det

lite bättre.

Aha, det var ditt möte med Linda Skugge gå antar jag. Vulkan.

nu vill jag skriva igen. jag vill skriva om kärleksbokstäver på böljande hav och pojkar med sötlockar, tonårshjärtan som dunkar alldeles för hårt (eller svagt), om fina fanstasiord på rymmen i natten och viskningar i känsliga öron. pojkrum doftande av vanilj och mystik. och tvåsamhet.

för nu är jag trött på ensamhet. jag vill ha mer. jag vill känna hur mitt hjärta pumpar sönder för blickar från honom. jag vill bli knäsvag och tappa andan tusen gånger om när han råkar stöta till mig armbåge. jag vill falla handlöst och riskera att få mitt hjärta förstört för en sekund av lycka. jag vill känna.

men hur gör man? hur låter man sig själv utsättas? vad krävs för att ta steget? är kärlek till för de starka som vågar, eller de svaga som inte kan stå emot?

Först och främst måste jag bara säga att jag ser framemot den dag då din bok kommer pryda min bokhylla, du skriver så vackert, så vackert att det rör mig ända in till själen.

Min text handlar om att släppa taget. Och ta de där stegen framåt, fastän någon håller en tillbaka. Trots att han skriker: "Släpp taget om mig, gå vidare!"

---

"Det finns så mycket jag skulle vilja tala om för honom. Jag vill tala om för honom hur han hade sönder mitt hjärta. Hur det kändes att vakna med en klump i magen för att han fick mig att känna att jag aldrig dög. Jag vill tala om för honom hur ont det gjorde i själen att träffa honom varje dag och veta att han inte vill ha mig. Jag vill tala om för honom hur svårt det var att komma över honom, gång på gång, för varje gång jag trodde att jag hade tagit ett steg framåt, var han där, och slet mig två steg tillbaka.

Det finns mycket annat jag vill tala om. Bland annat hur detta var sista gången jag föll för den där blicken. Jag vill tala om för honom att han aldrig får komma mig nära igen. Jag vill tala om för honom hur jag gick vidare, att en riktig man gav mig fjärilar i magen och fick mig att glömma honom. Jag vill tala om hur hans agerande i sommar fick mitt hjärta att gå sönder, igen. Inte för att han inte vill ha mig, utan för att man inte gör så mot sina vänner.

Jag undrar: Hur kan en människa ignorera en annan, och sen låtsas som om inget har hänt? Hur kan en människa skrika; "släpp taget, gå vidare", men inte låta en göra så när man verkligen är redo? Hur kan man vara så ond? Han och jag, vi var inte vänner från början, det enda som fanns var en attraktion. Och inget annat. Inga riktiga känslor, bara skitsnack från en vilsen pojke, som antagligen söker något som han själv inte vet vad det är.

Bara för att någon har sårat en förrut, ger det inte rätten att såra andra tillbaka. Bara för att någon har tryckt ner, får man inte trycka ner själv. Bara för att man är ledsen och arg på alla andra, får man inte ta ut det på de som förtjänar det minst. Man får inte behandla tjejer som smuts och tro att det är okej, bara för att någon annan har behandlat en så. Man får inte lova saker som man inte kan hålla. Man får inte låta någon tro att de bara duger för en sak. Och allt detta har han gjort!

Men jag är trött. Jag orkar inte mer. Vi kan väl ta en paus nu? Jag vill inte bråka mer, bara gå vidare. Så jag hoppas att han kan gå sin väg. Eller åtminstone låta mig gå."

Jag hade velat veta att sista gången var sista gången så att jag hade kunnat andas ut alla frågetecken, kyssa dina bortglömda leder, fånga upp mina egna drömmar längs sömmarna, memorera känslan av hur du kommer in i mig. Mina händer är inte tomma men ändå har jag ingenting kvar. Bara lamslagna sirener som ju varnat för just det här; att bli lämnad av något man ändå ska lämna, knappt välkända vägar men stigar man börjat trivas i.

Vi känner inte varandra men ändå känner jag dig, ditt rum, ditt piano och ditt eviga tedrickande. Vet att du föredrar mac framför pc och att jag älskar dina armar och din småkonstiga countrymusik. Du känner inte mig men du gillar mig, du vet inget om mig men anar att du skulle kunna tycka om mig, i alla fall mina cigaretter och min stelhet när du kommer för nära.

Vi är unga men vuxna och ändå så långt ifrån det där som alla vill ha. Men du har lärt mig något. Om människor och mig själv och brister jag kanske trots allt inte har. Och jag kommer att komma ihåg din rygg och din omvända karlavagn, ditt grepp om min kropp. Alla pussar på min hals och varje morgon mot din nacke innan den tiden på dygnet blev för svår.

Du säger att du behöver bygga på något och jag tror på dig. Tror på din möjlighet att göra exakt vad du vill, bli vad du vill, må som du vill. Jag tror på livet och det faktum att vi för det framåt med egna steg, att vi fångar våra drömmar med öppna händer - låter dem vara fria.

Imorgon när fåglarna tystnat ska jag tänka på juice och avocado, på sönderslumrade lakan och eftertänksamhet som halkat efter, verklighet som hinner ikapp och inte passar ihop med vår vardag. Ibland blir ett plus ett inte två, istället kanske lika med födelsemärken, tecken, tillfälligheter och plötsliga stjärnfall; korta, intensiva, rätt i stunden, men opraktiska, olämpliga och ibland bara vackra men inte perfekta. Som jag. Som du. Som livet och de speglar man möter och upptäcker sig själv i.

Jag vill inte ha så mycket mer än någon som väger upp den kalla handen runt min midja med sin varma andetag i nacken innan jag somnar.

Känns utlämnande att göra det här men what the heck. :)

What if someone thought I was the most beautiful girl in the world.

You know, really thought it. Not just said it.

What if that person would say he didn't need anything but me.

And mean it too.

What if he would always hold my hand, not just when I asked him to.

And I would know he wanted it that way.

I would even know he needed it that way.

What if he would always lift me up and twirl me around when he saw me.

Even if we only spent an hour without each other.

Even if everyone was looking.

What if he would always kiss me goodnight, although I already fell asleep.

And he would whisper in my ear how much he loves me.

And I would pretend I was still sleeping, but I would hear it.

And I would smile a little, when the lights were turned off.

What if someone thought I was beautiful.

Although we would be in the middle of a fight.

Although I would tell him the meanest things.

And he would know I only did it because I was scared.

Of losing him and of not being enough.

Then he would take me in his strong arms and tell me I'm always gonna be

enough. Because he is not complete without me.

What if someone would think that.

What if that someone would be you?

Then I would have everything.