13 dec / 21:33 av Michaela Forni under:
kärlek.
Jag är trött på att lukta vinter. Det känns ända ut i fingertopparna. Jag känner hur min hy blir torr och det är inte roligt att gå omkring hemma i en fin pyjamas med spets och guld om man inte har någon som ser den. Det ligger tolv klänningar på mitt golv men jag vet inte varför jag ska plocka upp dem när ingen stör sig på dem. Ibland slår likgiltigheten mig i ansiktet så att blodet sprutar, den gjorde det igår. Jag var trött, trött, trött på alla. Inga ögon var spännande och inga händer var vackra. Någon hade glitter i håret. Jag snurrade runt i sofforna på ambassadeur och för en stund glömde jag bort hur tråkigt allt är. Nu äter jag köttbullar i en pyjamas från ikea, DÖDA MIG.
Jag undrar bara när det kommer något som skakar om världen. Som får snöflingorna att dansa runt och gatorna att se vackra ut. Jag gör så mycket och jag får så mycket, ibland sticker det under huden av all kärlek, varför är man aldrig nöjd? Är det någon som vet det? Jag skriver en bok och jag stylar en reklamfilm, jag designar och jag får en Iphone för att jag är snäll, när fan blir man nöjd egentligen? Ibland glömmer jag bort hur dagarna när jag var kär kändes men om jag blundar och anstränger mig så minns jag, och jag var inte direkt nöjd då heller. Mjölken var lika sur och jag kastade skor i väggen när jag hade mycket att göra. Men ibland när man var mitt uppe i livet så kom min kärlek och pussade på min panna och de stunderna var jag nöjd, jag var helt enkelt nöjd. Då var ingenting fel eller dåligt eller jobbigt. Jag saknar känslan av att någon som man är kär i kan få en att känna sig helt nöjd. Men jag minns också tisdagarna när man åt pyttipanna och bråkade om disken, kärlek är en jävla karusell, upp upp och ner ner. Kärlek är människans heroin, man är bara nöjd när man får känna ruset. All annan tid är längtan efter ruset eller förtvivlan när det har gått över.