13 mar / 20:06 av Michaela Forni under:
kärlek.
Det var så kallt ute när jag såg honom första gången. Han sprang till bussen och jag stod utanför och såg hur han inte hittade sitt busskort, röd om näsan och frustrerande ord ur munnen. Men var fan är det då. Nästa gång jag såg honom drack han en kaffe på Pressbyrån och alla vet att de har äckligaste kaffet i världen. Precis som jag fick lusten att säga det till honom rynkade han på näsan och slängde den i papperskorgen, jag log men hade velat ha en anledning för att våga gå fram.
Sen såg jag honom igen när jag var på väg hem från frisören. Jag gick snabbt längst Hamngatan med tårar i ögonen och halsduken, aldrig har jag varit så ful i håret. Han stod på andra sidan vid Kungsträdgården med en hund i ett koppel. Jag ska inte ljuga, hunden var ful som stryk, men så hoppade den omkring som en liten flodhäst och även flodhästar har sin charm. Jag stannade upp trots att hela Stockholm stressade förbi så började jag skratta. Och han tittade på mig och bilarna åkte förbi i en rasande fart men jag såg dem inte, jag såg bara killen med flodhästen och ibland räcker det att råka gå förbi varandra en grå tisdag i november för att förstå att det ska vara vi, det är bara så det ska vara.