En hel natt av salta tårar och skakande kroppar. Jag är så liten Sandra. Så liten. Vad gör man när ens första riktiga kärlek plötsligt pendlar mellan att vilja vara ett vi och att vilja vara ett själv. Vad gör jag? Jag har varit så noga med att älska honom så bra som jag bara kan. Varje dag skulle han få veta. Och jag trodde alltid att han var lite mer kär än jag. Han jagade mig. Grät för min skull. Och vi var bara vänner. Men så föll jag. Så hårt och hejdlöst. På alla hjärtans dag skulle vi fira två fina år ihop. Men jag vet inte längre. Varje dag känns som tortyr. Som en väntan på ett slut. Idag. Idag kanske han har bestämt sig för en känsla. Idag kanske jag aldrig någosin får dra mina fingrar genom hans mjuka hår. Idag kanske jag blir en våldnad i hans liv.
Vi grät i timmar igår natt. Men han bestämmer sig för att inte ge upp oss. Han ville inte bara ge upp. Han ville ge oss ett försök till. Och jag frågade om det fanns något jag kunde göra för att det skulle bli bättre. Han svarade att jag var perfek som jag var. Att det inte fanns något jag kunde göra. Men han vill ge oss en chans till. Hur kan vi då försöka? Hur ska jag försöka?
Jag hade glömt hur ont det kunde göra. Och det kom så plötsligt. Vi har aldrig bråkat särskilt mycket. Allt har varit sådär fint. Och bara för en vecka sedan sa han att han trodde på oss, vi skulle hålla längst av paren i hans gäng. Han berättade om hur han och hans vän J pratat om vilken helt otroligt fin och bra tjej jag var. J ville också ha en sådan tjej. Någon som gav honom utrymme, inte alltid hängde honom runt halsen. Och jag var så noga med att ge honom just det. Utrymmet.
Tårarna vill inte ta slut. Dom bara kommer. På spårvagnen hem från jobbet. Men jag försöker upprätthålla någon slags god min. Jag vill ju så gärna bara att han ser på mig igen, ser på mig som han gjorde då. Som han gjorde alla de där kvällarna då han hade så ont i hjärtat för att jag inte var hans. Jag minns hur jag sa, att vi inte alltid kommer att känna de där fjärilarna (även om mina fjärilar bara vuxit sig fler och större för var dag som går. för var dag älskar jag bara honom mer. även i de där skägget som jag önskar bort), och att jag ville att han skulle komma ihåg exakt den här känslan han har i kroppen då, att han skulle komma ihop den när det blev som allra jobbigast.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till… jag går sönder som jag aldrig gjort någonsin förr.