Du är den klokaste jag vet, därför skriver jag.
Hans ansikte, kropp, lukten. Allting har limmat sig fast i mitt huvud. Visst låter det fint? För det skulle kunna vara så jävla fint. Jag ligger vaken på nätterna, tänker. För det är den enda tiden på dygnet som jag inte är upptagen med annat. Då, du vet, då! Då kommer allting, det spelas liksom upp. Om och om och om igen.
Vi sågs innan jul och det var mysigt och spännande precis som det ska vara. Tjejer, du vet hur vi tjejer blir när man ser han tillsammans med exet. Sen några öl i kroppen. Det är ju menat att det ska skita sig. Att man ska göra bort sig. När ingenting är "skrivet" och man inte riktigt vet vart man har varandra. Man blir ju så jävla nojig och nervös, visst? Jag har fortfarande flashbacks och jag tänker på allt jag kunde sagt istället, och det som jag verkligen inte skulle fått sagt.
Det rann ut i sanden sen, bara sådär. Tills för några veckor sedan. Han saknade mig. Tänkte på mig. Och jag som precis hade öppnat ögonen för allting runt omkring. Hur typiskt? Hur underbart? Vi sågs. Han drack öl, som vanligt. Jag drack drinkar, så inte vanligt. Förändringar kan vara bra. Två nätter i hans säng, i hans lägenhet och i hans famn. Jag som alltid har intalat mig själv att jag trivs bäst ensam. Men alla behöver ju trygghet?