15 mar / 00:35 av Michaela Forni under:
Uncategorized
Jag är väldigt duktig på att romantisera ålderdom. Jag tror det har att göra med att det är nog först då, när man är gammal, som man är så nära fulländad som man kan bli. Jag tror det är först då som man helhjärtat har hittat sig själv, är trygg i sin verklighet, har lärt sig av livets hårda skola. Först då som man kan slappna av och bara njuta av den tiden man har i livet. Jag är så nyfiken på hur det kommer kännas. Var jag kommer vara, vem jag kommer vara med, hur jag kommer känna. Kommer allt ha blivit som jag har tänkt mig? Kommer jag att vara stolt över mig själv? Vilka motgångar kommer jag att ha stött på och vilka kommer att vara mina lyckligaste stunder att se tillbaka på? Kommer jag att vara nöjd med det jag åstadkommit? Vad kommer jag att minnas och vad har jag glömt?
Jag fantiserar så mycket om framtiden. Jag är så nyfiken på livet. Jag vill snabbspola och trycka på paus på samma gång. Det känns lite som att ha en riktigt god måltid framför sig när man är skithungrig. Man vill äta långsamt och njuta men kasta sig i det på samma gång. Så extremt jävla hungrig på livet.
Imorgon börjar jag på ett nytt tomt blad i mitt liv. Ska försöka fylla det med vackra ord och värme.