Någon sa 'mer kärlek'. Jag vet inte. Jag har nog inte så mycket att säga faktiskt. Men man ska verkligen komma ihåg detta.

Någon som finns vid din sida.

http://www.youtube.com/watch?v=HJ03v-_zJrI

Någon som aldrig är så lycklig som i en säng med dig.

Någon som påminner dig om hur mycket han älskar dig.

Någon som blir såhär glad av att se dig.

Någon som inte kan hålla händerna i styr.

Vi är trots allt inte mer än människor.

Men kom ihåg att kärlek ska inte göra för ont.

Eller så är vi bara ärliga.

Break up, break down. Drunk up, fool around. Meet one guy, then another, fuck around. Forget the one and only. Then after a few months of total emptiness start again to look for true love, desperately look everywhere and after two years of loneliness meet a new love and swear it is the one, until that one is gone as well.

There's a moment in life where you can't recover any more from another break-up.

Inte bara för att hon är så jävla vacker på utsidan. Utan för att hon är ännu vackrare på insidan. Så är hon snäll. Och det är den finaste egenskapen en människa kan besitta.

Skrev det här för ett tag sen. Tänkte inte publicera först men eftersom jag är tom i huvudet idag så gör jag det i alla fall.

Det är när man inte vill ändra på en person. När hans blick inte är intensiv som en passionerad kyss första gången man ser den men allt eftersom blir till den mest intensiva blick man någonsin vilat sina ögon på. När man i början ser honom och tänker att äsch, han är nog inte något för mig. Men efter ett tag sneglar på honom över ett middagsbord och inser att han är precis den jag vill ha. När kärlek växer sig större och går från ett litet frö till att bli en blomma med brister. Men jag tänker att det är nog då det är på riktigt. När det känns mer i magen för varje gång han rör ens kropp. Tänker på de förälskelser som börjar så snabbt sen dalar snabbare än en berg och dalbana på väg ner. Som små sockerkickar. Eller ett McDonaldsmål. Man är så jävla sugen så slänger man i sig maten och sen har man ätit färdigt, ser ner på resterna och tänker att vad var det där bra för. Medan riktig kärlek är mer som en trerätters. Hans händer som inte var något speciellt från början men idag är de finaste händerna man vet. Skämten blir roligare. Man vill mer. Det känns mer. Allt är mer och på riktigt. Man vill mer.

Brukar använda min pojkväns gamla kofta som morgonrock. Inser att det finns vissa grejer som man tycker är så himla mysigt. Att vakna på morgonen och svepa in mig i hans alldeles för stora kofta, som går ner till knäna och går att vrida två varv, det är härligt. Känslan av att någon kan vara så stor och man själv får känna sig så liten. Eller när man kommer hem efter en dags jobb och slänger av sig alla kläder i hallen, för att begrava sin kropp i hans ljuslila kofta och nästan kan känna doften av hans parfym trots att den är tvättad flera gånger om.

Nu ska jag kolla på Halv åtta hos mig <3

Jag skulle kunna ha en blogg som enbart handlade om min familj. Men den skulle kanske inte vara så intressant för någon annan än oss. Men jag måste bara få lätta lite på mitt hjärta så att det inte sprängs av all kärlek där inne.

Jag fick tillgång till lägenheten när jag var i Argentina så eftersom jag var bortrest fick mina föräldrar hämta upp nycklarna etc. När jag kom hem från Argentina åker jag direkt till min mammas jobb för att hämta upp nycklar och åka dit direkt, jag var som ni förstår väldigt exalterad. Mamma följer med och vi möter upp pappa på vägen dit. När jag kommer in har de målat om hela lägenheten och kört dit alla mina ägodelar som stått i deras garage. Vi snackar flera dagar av jobb här. De har även fyllt min kyl med goda grejer.

Hur vackra människor har man inte till föräldrar som gör något sånt här för en? Jag är ändå en (nåja) vuxen person som inte har räknat med att få någon hjälp eftersom jag är (nåja) stor nu och klarar mig själv. Dessutom har de hjälpt mig välja ut säng, montera ihop x antal grejer, köpa tråkiga 'måste ha i lägenheten'-grejer etc etc etc.

Att ha några i ens liv som gör sånt här för mig, det går inte att beskriva den känslan. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som har en sådan fin familj. Om min egna familj i framtiden blir ens hälften så fin och kärleksfull som den mina föräldrar har skapat kommer jag att vara lycklig och tacksam. Något som jag verkligen är idag. Jag är lycklig och tacksam för det jag har.

Jag fick en kommentar här precis från en tjej som undrar vad man gör när allt har gått sönder. När allt som var ljust nu är mörkt, trasigt och förstört. När det liv man levt och planerat att leva plötsligt raserar och man måste tänka om. När allt i den lägenhet som påminner om oss måste bort för hur ska man annars kunna gå vidare?

Och bara när någon av er skriver så till mig gör det ju så satans ont i hjärtat, för man vet hur ont det gör och ingen borde någonsin få vara med om hjärtesorg? Ingen. Men allt som gör ont blir allt eftersom tiden går istället erfarenheter och tur är väl det, att man skaffar sig erfarenheter, så att man vet kanske i alla fall lite om hur man ska göra i framtiden. Vad man ska leta efter, hur man ska reagera, hur mycket man ska kompromissa och när man ska säga stopp, hur det känns när hjärtat går sönder och hur man bäst gör för att laga det.

För ibland går det tyvärr åt helvete. Det gör ju det. Vi kan inte förhindra det. Oavsett om det är för att kärleken dör, någon är elak, något skiljer er åt eller någon blir bedragen. Så går det ibland åt helvete. Men du klarar det. Du vet att du gör det. Att bli påmind om honom var du än vänder dig kommer att vara som en globalkniv i hjärtat varje gång du blir påmind, men efter ett tag kommer det att vara som en fickkniv och allt eftersom tiden går, kommer du att bli påmind om nya personer, smaker eller saker istället.

Och glöm inte att försöka ha roligt. Att ha roligt betyder inte att du är lycklig. Men det betyder att du i alla fall vet att du är värd att få ha kul. Han må vara körsbäret på din muffins. Men glöm inte bort att njuta av glasyren och degen och allt det andra goda.

Och sen ett litet tips som jag tycker funkar: prata om det. Oavsett om det är med din mamma, din vän, din lärare eller din psykolog. Prata om det tills det inte finns någonting mer att prata om. Prata om det tills det är så slutpratat, att du tillslut börjar prata om annat. Prata om det och när du behöver ta en paus från att prata, se till att ha kul och sen när du inte orkar ha kul, prata ännu mer. För att om man pratar om det, då förhoppningsvis tar man sig igenom det och när man har pratat klart om det vet man... att det kommer inte dyka upp senare i livet. Att du har gått vidare på riktigt och inte behöver vända dig om något mer.

Så snälla underbara, vackra, härliga du. Förstå detta: Du är värd allt det bästa och inte någonting mindre. Du är värd att få skratta ärliga skratt och få njuta av livet. Du är värd att bli bjuden på middag av någon som uppskattar dig och du är värd att omge dig med folk som respekterar dig. Du är värd att vara med människor som gör allt för dig. Allt. Glöm aldrig det.

Ni vet i filmer är det alltid scener där någon bryter ihop och börjar gråta i sin ensamhet. En mamma som är helt slut och börjar gråta i köket efter att barnen gått och lagt sig. En flickvän som bryter ihop i badrummet när hon än en gång inser att det kommer inte hålla. En pojke som börjar gråta under sängen i sitt rum för att han blir mobbad i skolan. De scenerna som vi som publik får se på film.

Tänk på hur ofta det händer i verkliga livet. Hur ofta människor gråter i sin ensamhet. Utan publik eller någon som känner medlidande för dem. Bara helt ensamma med sina tårar.

Jag gråter som ni vid det här laget vet väldigt ofta. Oftast i ensamhet. Det kan gå flera dagar då jag umgås med andra och jag bara längtar tills jag får vara själv. Så när några dagar gått kommer jag hem till en tom lägenhet och Dasha är på äventyr och jag är ensam för första gången på flera dygn. Och så sjunker man ihop vid sängkanten och kramar om den där mascaraförstörda nallebjörnen man haft i femton år och bara gråter. Som att man glömmer bort allt gott livet har att erbjuda och det bara värker i hjärtat och dom här tårarna bara måste komma ut och det är så jävla skönt när de väl får göra det. För trots all lycka så har man sina egna (jävla) problem och de är ingen annans förutom mina och alltså inget jag kan dela med mig av även om jag delar med mig av mycket.

Men så hände något fruktansvärt när jag gjorde det nyss. Det slog mig hur många fler det är som också gråter i sin ensamhet. Utan att någon någonsin kommer att få veta om de där tårarna. Alla människor gråter väl i sin ensamhet? Hur sorgligt det är. Hur alla har sina jobbiga stunder i livet och när de tårarna kommer är man helt ensam. Att alla människor har problem de inte delar med någon utan gråter över i ensamhet. Oavsett hur små eller stora saker det är. Och när jag tänker på alla människor som gråter i sin ensamhet på en inlåst toalett eller i köket på natten då dör jag fan av sorg. När jag ser alla de här scenerna man aldrig får se framför mig. Alla med sina egna problem.

Han som älskar sin flickvän mer än livet själv som blundar för det faktum att hon ligger med någon annan men gråter på toaletten på morgonen innan hon har vaknat. Ensamstående mamman som inte har fått sova på flera år som tar en kopp te och gråter tyst i tekoppen på kvällen för att hon är så satans trött. Den livfulla pojken som gråter in i sin nalle på natten för att han inte vill gå till skolan och bli retad nästa dag igen.

Hur vi alla är ensamma med våra tårar.

Tänker på alla i min omgivning. Hur jag kan sitta på en middag med tio bästa kompisar och skratta och känna lycka i varenda centimeter av luften men veta att alla går hem och gråter över sånt man inte ens kan dela med sig av till sina bästa vänner. Blir förskräckt vid tanken på att min lillebror kanske någon gång har suttit tyst i bilen med tårar som rinner som han aldrig delat med sig av till någon. Undrar hur många gånger min mamma fällt några tårar i tvättstugan och i sådana fall för vad.

Förstår ni vad jag menar?

Tänk på den scenen i Love Actually. På julafton när mamman tror att hon ska få det där halsbandet av sin man, men istället får en cd-skiva och inser att halsbandet är till en annan kvinna.

Jag kan inte stå ut med att så många människor gråter i ensamhet.

Bild: Petra

Som säger kloka saker och lyfter upp mig när jag inte orkar stå och får mig att skratta oavsett om jag är lycklig eller ej. Och gjort det i några år nu. Mina älsklingar.

Bild från 2008